Vabbar

Små barn, små bekymmer...
Är hemma idag. Hade tänkt ta med mig dottern till sats och träna idag, medans sonen skulle få vara på dagis.
Lite mamma-dottertid. Först träning för mig och lek för henne. Sedan en tur i Vällingby med lite shopping, äta god mat och bara vara.
Men ack, den planen sprack regält i morse när sonen vaknande med ett högt krupp-host-anfall.
Bara att bita i det sura äpplet och ringa till jobbet och informera om vab.
Man känner sig olustigt nog som en skurk var gång man skall vabba.
Det spelar ingen roll hur trevlig hon på kontoret är, eller att chefen gång på gång påpekar att familjen kommer först.
Man vet ju ändå hur det är sen på golvet.
Man vet att någon kommer att få sitta och ringa runt och försöka hitta en ersättare.
Och sen på golvet, hur bra det än är att man får in vikarier, så blir det alltid tyngre för resten av arbetsgruppen... pga att nu vabbar hon igen...
Behöver jag säga att jag längtar efter sommaren och att krupperioden skall vara över?