söndag 29 september 2013

Ghaa blir tokig

Trodde nacken äntligen höll på att bli bättre. Men i morse vaknade jag o kände som en kniv vid vänster skulderblad. Voltaren, Paraflex, massage.  Kniv j-ln sitter kvar. Sitter i ridhuset med dubbla tröjor på, tittar på barnen som rider o tycker synd om mig själv.

måndag 23 september 2013

Home sweet home

Sitter på tåget nu. Flyget gick om möjligt ännu snabbare. Vi kom iväg 10 min sent, men landade 10 min före tidtabell. Så det blev knappt 30 min i luften. Kaptenen fick be om ursäkt i högtalaren över att dom bara hann servera hälften av passagerarna kaffe/the. Det kan man ju leva med :-)
Även denna resa blev det lite tax free shopping. Bara som en liten treat, en snäll klapp på axeln till mig själv. 
Bra jobbat Ann, det här är du värd. 

On my way home...

I have been given
one moment from heaven
as I am walking
surrounded by night,
Stars high above me
make a wish under moonlight.



On my way home
I remember
only good days.
I'm on my way home
I can remember 
every new day.



I move in silence
with each step taken,
snow falling round me
like angels in flight.
Far in the distance
is my wish under moonlight.



On my way home
I remember
only good days.
On my way home 
I remember 
all the best days.
I'm on my way home 
I can remember 
every new day.



On my way Home 
I remember 
all the good days.
/Enya

söndag 22 september 2013

Varför är svensk vårdpersonal så undervärderad och underbetalad?

Pengar, pengar pengar pengar. Handlar det bara om det?
När man åker till Norge för att arbeta är det utan att skämmas en av de största anledningarna. Lönen. För mig så önskar jag ju att det inte hade varit så ytligt som en ekonomisk fråga. Ni vet den gamla klyshan, man blir inte lycklig av pengar. Och nä det tror inte jag heller att man blir. Mitt mål är inte att bli galet rik och leva lyxliv. Tvärtom. Jag vill jobba så att jag får som en svensk normal lön. Varken mer eller mindre. Och faktum är, att här i Norge så kommer jag upp i det på för mig ca 8 arbetspass. Det innebär att jag helt plötsligt får gåvan av tid. Tid att andas. Tid att vara med min familj, tid att njuta av livet. Hoppa av ekorrhjulet och börja leva igen.
För det är lite så det har känts, jag har inte hunnit med familjen, mig själv, livet.
I Sverige försökte jag arbeta 80%, men vad hjälpte det, jag stressade mellan jobb och barn, såg knappt min man och tänkte ofta, ska det verkligen vara såhär? Jag hinner ju inte andas o kommer hem toktrött och somnar på soffan före barnen.
Det fanns inget utrymme, man kände sig som en maskin. Den här sommaren vet jag knappt hur jag vill minnas. Man var stressad och hade ofta magvärk och ofta tårar i ögonen när man åkte från jobbet. När sedan sommaren var över var man inte längre något värd. Inget hejdå. Bara tyst gå därifrån o känna sig rätt liten. Samtidigt är det att vara barnmorska jag brinner för och vill få arbeta som. Men jag har också ett behov av att få känna att jag är någon, att jag är uppskattad. Inte bara för att jag råkar finnas där och fylla en lucka från en ordinarie personal som har semester. Utan för att jag är jag.

Det må kännas paradoxalt att jag då gör precis det i Norge. Skillnaden är att jag här inte invaggas i en illusion. Jag är en vikarie, en uppskattad och betald sådan. Jag välkomnas med ett glatt leende och får ändå ett varmt leende och uttryck om önskan att jag skall komma tillbaka. 
Jag får ett äkta hejdå. Jag tas för vad jag är. 
Nu fanns det i Sverige helt fantastiska arbetskollegor som stöttade och gav mig det varmaste hejdå. Dom saknar jag innerligt från mitt hjärta. Och dom vet alla vilka dom är. Det ska dom veta. Det är inte mina Goa kollegor jag pratar om. Utan upplägget och hur man som ny vikarie blir en slit o slängvara som kasseras efter en stressig sommar. 

lördag 21 september 2013

Hemlängtan

Första natten på lungavdelning. Inga problem. Andra natten på ortopeden. Inga problem. Tredje natten på... Nä just det, ledig, inget pass fanns. Och då blir det genast tomt på mer än ett sätt och hemlängtan sätter sig som en klump i magen. För så länge jag jobbar så är man sysselsatt o har hela tiden en plan. Men en arbetslös dag är bara ett hål att stoppa in sin längtan efter familjen i. Planerna för dagen är magra. Titta på idol. Ta en dusch o ta det lugnt.  Handla lite middag. I morgon är det natt igen på Ortopeden, och sedan hem för lite kvalitetstid med familjen :-)

tisdag 17 september 2013

Tackar min lyckliga stjärna

Jordens migrän. Tre alldeles tokpigga barn och en make som är i Lissabon. 
Ett hem där toan just gått sönder, sovrummet står i köket = inget kök o inget sovrum. Då hantverkarna kommer tidigt i morgon bitti. Tack gode Gud att jag bor så nära mina snälla föräldrar som fixar mat, låter mig vila huvudet o tittar om hantverkskunskaperna räcker till o laga toan. 

Dagens skola, morgondagens framtid?

Jag förstår ärligt inte... Nä jag förstår verkligen inte...
Varför är skolan inte en prioritet?
Det sker nedrustning efter nedrustning. Nu är det barnen med särskilda behov som offras. Klasserna har redan under senaste årtionden växt, idrott skärs ner, lärartätheten minskar, resurser plockas bort. nedskärningar nedskärningar nedskärningar...
Det är inget nytt fenomen att man bantar in på skolan gång efter annan. Men varför?
Är Sverige ett sådant fattigt land att vi inte ha råd att sattsa på vår framtid?

måndag 16 september 2013

Rädda Klöverskolan

Varit på informationsmöte och det var under all kritik. Framförallt bristen på information, bristen på kompetens bland ansvariga och bristen på kunskap om vad som faktiskt skall hända med våra barn.
Kort fattat, det verkar inte finnas någon plan. Det känns som om våra 12 barn med Neuropsykiatriska funktionshinder offras för att "testa" om det fungerar att flytta barn med NPF till en vanlig skola. Så Snälla. Hjälp oss rädda Klöverskolan. Det har varit vår räddning för att ge våra barn en utbildning. Låt oss ha kvar Klövern, ge våra barn rätten till en utbildning utifrån deras förutsättningar.
Skriv under och sprid NAMNINSAMMLING
Gå sedan gärna med och stötta oss i vår Facebookgrupp RÄDDA KLÖVERSKOLAN

Kan någon stoppa vansinnet???

Förra veckan var mer än lovligt galen. Jag vet knappt vart jag skall börja.

För minstingen fick jag papper från dagis. Dom ville ha någon underskrift och godkännande för en ny föräldrapp så att jag skulle kunna få kontinuerlig uppdatering om hans utveckling och framsteg... eller något sådant?!?
Varför undrar jag? Har inte förskolepersonalen tillräckligt att göra, skall dom nu behöva jobba med någon app för o tillgodose dagens tekniktörstande samhälle? Jag vill att dom lägger tid på att ge min 2åring en extra kram och leker med honom, det behöver han desto mer. Så länge han är glad, skrattar, äter, leker och hoppar i regnpölar så är jag som förälder fullkomligt nöjd. Någon app och utvärderingar av honom som 2åring behöver jag INTE... vägrar skriva på papprena.

För mellansonen kom beskedet att hans skola ligger i riskzonen för att försvinna. Han och hans 11 klasskamrater går på en liten skola för barn med Neuropsykiatriska funktionshinder. Han har redan (precis som hans klasskamrater) prövat att gå i en vanlig skola och det går inte. Det är en för stor miljö. Har man en NPF diagnos så klarar man inte av det. Jag har skrivit jämförelsen förr, men den tål o tas igen. Tänk er Arlanda, alla ljud, dofter, folk som springer, utrop hela tiden på olika språk.... det är ett kaos. Vi klarar ändå av att sålla i det kaoset och leta oss fram till det som är relevant för oss. Har man en NPF diagnos så saknar man det filtret och tar istället in precis allt samtidigt. Därför behöver vår son även rätt ofta hörselkåpor och avskärmning för att inte må fysiskt dåligt. Därför fungerade inte heller den vanliga skolan, för honom var det som att få en bok och bli satt mitt på Arlanda i avgångshallen och sedan förväntas lära sig något.
Och i skolan talar vi inte "bara" om lektioner, gymnastiken, raster och maten. I gamla skolan så rymde vår son för han klarade inte rasterna. Vilket höll på att gå illa då han sprang rätt ut i vägen framför en bil, som tack o lov hann stanna. Och lunchen fungerade inte alls, han åt inte, gick ner i vikt. Han klarade inte att fokusera på maten i den miljön. Men sedan efter mycket kamp så kom Klöverskolan som en räddande ängel. Helt plötsligt har vi en son som utvecklas, som går frammåt, som ritat sin första huvudfoting, som kan äta, även om maten fortfarande är en kamp. Det var en börda som lättades för hela familjen och jag kan inte med ord beskriva hur oerhört beroende vår familj är av Klöverskolan. Men nu har kommunen beslutat att flytta klöverskolan och inkludera den i vanliga skolan. Något som inte är något annat än en ren och skär KATASTROF!!!
Jag har börjat kampen och försökt ta kontakt med skolverkert och skolinspektionen som bägge meddelar att dom inget kan göra. Man tar ifrån min son hans möjlighet till en utbildning. Man krossar en väldigt väl fungerande verksamhet, man offrar dessa 12 barn. Vansinne. Har inte Ekerö kommun råd att se till att även dessa barn får en utbildning?

Som kaka på moset blev jag igår påkörd. Stod vid ett rödljus och väntade på grönt. Då hör jag hur det tutar, vrider på huvudet och sedan smäller det. Blir påkörd rätt bakifrån. Känner på en gång hur det snärtar till i nacken och drar ner mellan skulderbladen. 15-20 min senare får jag en bultande huvudvärk vid tinningarna och känner mig yrslig. Får uppsöka närakuten som konstaterar en vridskada i nacken... Jupp precis vad jag behöver just nu.
Regnet vräker ner, lite lagom grinig. Såhär dagen efter är det faktiskt lite bättre, huvudvärken kvarstår och en ömhet i hela nack och skulderpartiet, men ändå lite mindre smärtsamt.
Just lämnat in skadeanmälan och tycker det känns lagom surt att behöva lämna in bilen och vara billös ett tag. Suck... Hoppas verkligen nästa vecka blir bättre. För den förra kan gärna få glida iväg som ett dåligt minne.

fredag 13 september 2013

Skylt på Skyltmax !

I Norge heter det Sykepleier och Jordmor istället för Sjuksköterska och Barnmorska.
Första vändan fick lite kirurgtejp duga som namnskylt. Men det är ju bra mycket trevligare att ha en vacker namnskylt. Så kilar in på Skyltmax och gör en beställning.

tisdag 10 september 2013

Nummer två...

Ja ridlektion alltså :)
Igår var jag uppe på hästryggen för andra gången sedan jag blev avkastad för 18 år sedan.
Kroppsminnet är starkt och jag spänner mig ganska regält och har svårt att hitta rätt position. Kniper åt för mycket med knäna, slappnar inte av alls. Men jag måste ändå se gårdagens lektion som ett framsteg. Jag lyckades sitta av utan att åka i backen och jag utmanar mig själv bara genom att sitta på hästryggen och känner att jag ändå förmår sitta kvar utan att känna total rädsla. Första lektionen var verkligen extremt stelt, obekvämt och smärtsamt i framförallt bägge höfter. Den här gången var det bara en mindre smärta i höger höft, annars var det faktiskt bättre. Så jag ser ändå fram emot nästa måndag då nummer 3 väntar :)
Ridläraren har förvarnat om att nummer 4 skall innehålla hopp. Jag vet inte riktigt vad jag känner för det. Jag må gilla hästar och ridning, men vissa saker har jag aldrig blivit vän med. Spöt som hon vill att vi jämt skall ha är ett av dem och hopp är det andra.

Alla kan jobba i Norge

Oki, kanske inte alla alla alla, det finns ju faktiskt någonstans en gräns på hur många Norge kan ta emot. Men jag avser att man behöver faktiskt inte vara inom vården för att få arbete i Norge. Vart du än vänder dig inom Norge så möts man faktiskt av svenskar. Var gång jag hörde en svensk röst hajjade jag positivt till. Antar att det kommer lägga sig vartefter vanan infinner sig. Men några exempel på andra yrken där jag mötte svenskar som arbetade.
Mac Donalds, Bussen, Tåget, Flygplatsen, Restaurangen, Butiken, motsvarigheten till Pressbyrån, handläggare på Norska bemanningsföretagets kontor... Ja kort fattat, lite överallt.
Och att hitta jobb i Norge är faktiskt rent krasst enklare än man tror och lättare än i Sverige. Av den väldigt enkla anledningen, det finns så många fler.

söndag 8 september 2013

Tillbaka i Stockholm

Och återigen slår skillnaden mellan Norge o Sverige mig i ansiktet som en tjock vägg.
På tåget hamnar jag bredvid ett högljutt grälande par medans alla andra tyst stirrar ner i sina mobiler. När jag skall på bussen skuffas det, gruffas -öhhh vart går kön ifrån! Ropar en kille medans alla försöker tränga sig på samtidigt. 
Väl på bussen hittar jag en sittplats. Väl medveten om min resväska, så tar jag på mig största leendet och säger ursäktande med ett stort smil i rösten. - jag kommer o tränger mig ner här lite bredvid dig ;)
En tjej tittar märkbart irriterat upp från sin mobil och väser ur sig. 
- Jag skall ändå av snart och ställer sig demonstrativt upp och suckar. 
Och just dessa blickar, mobiler och suckar, den underliggande stressen, DEN! Har jag inte saknat det minsta dessa 5 dagar :)

Stela svenskar?

Nu sitter jag på tåget mot Gardemoen flygplats. På väg hem, och reflekterar över min tid i Norge.
En sak som blir väldigt tydligt är skillnaden mellan svenskar och norrmän. Vi svenskar är nog lite typiskt stela, korrekta, försiktiga mot Norrmännen som är betydligt mer öppna. När jag gått runt och arbetat extra så har jag till höger o vänster fått frågan om mitt nummer. För dom vill kunna ringa o höra när jag är där nästa gång. Efter samtal med några andra svenskor på plats är detta tydligen väldigt vanligt. Personalen är lite trött på att det hela tiden kommer ny personal och vill vara mån om att vi som en gång kommit dit kommer tillbaka. Och ja jag har fått många klappar på axeln, hela tiden frågas det om det går bra, får extra rabatt i kiosken, om jag behöver hjälp med något finns hjälpen där redan innan jag frågat. När jag berättat att jag flyger hem på söndagen får jag genast frågan gång på gång från olika personal när jag kommer tillbaka. Trots att jag inte ens haft tillgång till journalsystemet och vi va en man kort och alla sprungit som yra höns mellan patienterna så får jag höra hur bra dom tycker det gått. Så innerligt glada dom är att just jag är där som är "såååå skickeli till att sätta venflon". Något dom annars hade behövt ringa efter hjälp för. 
Och när jag berättar om att jag skall ta buss till Oslo o sen tåg till Gardemoen så vet dom genast till råd att nej nej... Fel väg, åk såhär istället, mycket snabbare o billigare. Så långt kan jag nästan som stel svensk hänga med. Le lite extra, skratta o bara tycka att arbetspassen känns bra. 
Men när jag står på tågstationen o får ett sms där det står: "Hej, hoppas du åkte till Lillestrom och inte Oslo. Ha en bra resa och hoppas vi syns nästa gång du är här. Mvh/ manligt namn".
Då blir jag som svensk kvinna mest rädd och lägger snabbt till det telefonnumret till en tyst blockerad ringsignal. 
Om en manlig kollega i Sverige skulle skriva något dylikt skulle jag undra vad hans avsikter va. Men här i Norge verkar det vara fullt normalt. Hade en kvinna skrivit det hade jag ju aldrig reagerat. 
Så frågan är om det är min kvinnliga eller svenska radar som man skall lyssna mest på. Jag har ingen klar Norsk radar än. Men jag jobbat på det. Det har varit tufft, framförallt första dagarna. Nu sista två dagarna börjar det kännas bättre, och jag kommer åka tillbaka. Men det känns innerligt fantastiskt skönt att jag nu skall åka hem o krama om min familj. Som jag har saknat dom. 

lördag 7 september 2013

Massagerummet

Vilken arbetsplats är komplett utan ett sådant? Eftersom jag har lite tid att slå hål på innan kvällspasset börjar kl 15 så passade jag på att testa det. Kort fattat ett rum med fina massagefotöljer för alla anställda. Jag har just fått 15 min svensk massage och 15 min stretch massage. Känner mig lagom mör o skall nu äta lite lunch.

Home sweet home

Efter ett par krångliga dagar i Norge så beslutade jag att åka hem.
Längtan efter barnen va lite för stor. Att va borta som planerar 8 dar håller inte mitt mammahjärta för. Så på söndag kväll flyger jag hem igen, på 5e dagen. Det känns mer rimligt. 
Jag har lärt mig massor. Detta har verkligen varit en intensivkurs på många sätt. Om inte annat i livskunskap och mod. Att bara utifrån given situation här och nu lösa problem utan någon egentlig förberedelse. Det gäller att man är en bra problemlösare om man skall jobba i Norge. För det kan bli lite krångel på vägen.
Men är det då värt det? 
Jag har arbetat 4 pass här, och nu skall jag göra något väldigt osvenskt. Jag skall berätta väldigt ärligt om hur mycket pengar jag tjänat. 
Det man har i grundlön ( och nu talar vi Norska kr) är 230, till det tillkommer 25 i bonus, 70 i kvällsob, 40 i helgob. Om jag då räknar om det jag tjänat i Norska till svenska kr, då har jag före skatt haft en månadslön ( inkl ob) på 58324kr. 
Detta är som sjuksköterska, sätt det i kontrast till att svenska sjuksköterskor har ett löneuppror där man försöker kräva att ingen ssk skall ha under 25000kr. 
Mina 4 arbetspass blir ju ingen imponerande summa. Men jag ser ändå Norge som en fortsatt möjlighet och kommer söka vidare för att kunna åka över hit och arbeta som Jordmor istället. Men då har jag redan testat en hel del av fallgroparna här och hoppas slippa dom nästa gång. 

Akuten

Jag trodde jag skulle gå arbetslös igår. Men strax före halv 4 ringde mobilen. Akuten behövde en syrra nu. Jag satt nere i huvudentrén på A-hus vid en dator. Så det va bara o hämta kläder o kasta sig in i jobbet. Intressant, men snabbt knepigt då min inloggning till journalsystemet började krångla. Helt plötsligt kom jag inte in. Fick ringa supportern som kliade sig i huvudet. O under kvällen skulle det snabbt se värre o värre ut.
1. Jag va utelåst
2. Fick ett reservlösenord, men kom då in på en annan persons konto
3. Visade sig att dom i hälften av mina uppgifter felstavat mitt efternamn o därför kopplar ihop min identitet med någon annan 
4. Jag fanns sedan inte alls i systemet, fastän min ansvariga på akuten kunde hitta mig. 
5. Det norska personnummer som jag tilldelats också var felkonstruerat o jag skulle vara född på 1800- talet. 
Ja kort o gott, för vart samtal så blev det lite värre. Summan av det hela. Jag har på något sätt använt någon annans konto o själv har jag inget o kan heller inte få något förena på måndag. 
P ja just det, ikväll o på söndag arbetar jag med 8-9 patienter på stroke som alla skall ha mediciner, skrivas mätvärden, kollas prover o skrivas hur dom ätit, adl, glaskow coma scale osv på. Jupp det här blir intressant. 

fredag 6 september 2013

Arbetslöst

Tom dag idag. Kl har passerat 15. Då kvällspass normalt börjar här. Idag blev det inga extra pass. Känns naturligtvis lite tråkigt. Har ringt o pratat med bemanningsföretaget. Sagt som jag känner. Att jag dels vill ha pass som Jordmor, natt och att dom skall vara bokade så att jag inte hamnar i dessa onödiga tomma luckor. Vi får se. Det är bara 3e dagen idag.

Big Mac index

Här i Norge kostar en big Mac Co. 88 nok, ungefär 99sek. Vrålhungrig, så det får lov o fungera.

Dra åt Helsfyr

Har du någonsin hört det uttrycket eller kanske i ilska någon gång bett någon år dra åt Helsefyr? Uppenbarligen är det dit jag är på väg nu!

Kallt

Nya boendet va väl sisådär. Det ligger precis bredvid sjukhuset och är ju praktiskt som jag önskade. Så jag ska inte klaga. Men det känns verkligen kalt kallt och ensamt.
Hybeln består av ett liter vitt rum med en säng och en stol  
Ingen värme är på och det fanns ingen dyne (täcke) eller pute ( kudde) så i natt sov jag med jacka o strumpor på. Fast det va rätt kallt ändå för mig som e så lättfrusen. Så idag måste jag nog försöka ta mig in till Oslo o handla en filt. 
Kök, dusch o wc är i ett gemensamt utrymme precis vägg i vägg med mitt rum. Men det fungerar. 
Hemlängtan är redan stor. Men jag har inte gett upp tanken på att Norge fungerar. Men då under lite mer ordnade former.

torsdag 5 september 2013

Friskvård/sjukvård

Går ett upplärningspass på Slage ( strokeenhet).
Och minns väldigt snabbt varför jag ville bli barnmorska. Det är nämligen något väldigt speciellt med att få ynnesten och glädjen i att ha en utgångspunkt att arbeta med det friska och naturliga. 
Att möta sjukdom, smärta, sorg, ångest, depression i det sjuka är verkligen tufft. Jag kan imponeras av dom som väljer och gör den vården så bra. Men i längden är den inte för mig. 
Upplägget här känns just nu lite tuffare än förväntat då jag kommer va ensam ssk med en usk till 8-9 strokepatienter. Men på men bara längre ner i korridoren finns van personal då jag får se till o fråga fråga fråga. Ett hinder som måste lösas lite snabbt under morgondagen är att jag ännu inte fått någon inloggning o inte kommer åt journal o medicinlistor. 

Rörigt

Gårdagen va rätt rörig. Jag lyckades ordna skattekort på Skattetatten. Det skall skickas direkt till arbetsgivaren om två veckor. Vilket oroar mig lite då min tilltro just nu inte är på topp.
Efter jag varit på Skattetatten ringde bemanningsföretaget i hade ändrat mitt boende. Jag fick söka reda på en buss o ta mig iväg mot okännt mål. 
Att åka buss blev en upplevelse i sig. Jag försökte fråga busschauffören om hur jag skulle köpa biljett. Men han bara tittade förvirrat på mig o vinkade förbi mig. Väl ombord ser jag någon skylt om sms biljetter via app. Men eftersom jag stängt av nätfunktionen på mobilen här i Norge så va det alternativet uteslutet. En halvtimme senare i en överfull buss full av skolungdomar och min första plankning så stod jag på en sluthållplats " in the middle of nowhere".
Handläggaren på bemanningsföretaget hade försäkrat mig om att det skulle vara helt omöjligt att missa mitt boende. Mitt emot stationen skulle finnas ett stort gult trähus, nyckeln under dörrmattan om inte någon va hemma. 
Av klev jag. Och såg... En gul shellmack. En gul förskola. Ett köpcentrum i vitt. Ett betongkomplex, en bro, ett kebabhak, en taxistation, en djuraffär. 
Och som kaka på moset när jag tar upp mobilen o skall ringa min handläggare... Ingen mottagning!!!
Hmm Akershus skulle jag ju jobba o mitt på bron står några militärpoliser. Bara o ta fram lite energi till o försöka fråga sig fram. Militärerna tittade undrande på mig o förklarade att Akershus låg dryga halvtimmen bussfärd bort. .... Suck. 
Mottagningen va dock bättre där mitt på bron o jag fick tag i min handläggare, som gav mig numret till en annan tjej som skulle bo på detta boendet. Jag ringde o då svarar en Dansk tjej ( min danska är riktigt ringrostig för l inte säga obefintlig) o vad jag kunde få ur henne så va hon inte alls på boendet .... Ghaaaa.... Kan jag vända o åka hem nu?
Handläggaren igen o nu prata med en ny kille som ändå ger sig in på att få mig o beskriva vad jag ser. O tillsammans letar vi oss fram till boendet. 
Men pendla till jobbet gör jag tillräckligt hemma. Det går jag Inte med på. Kvällspasset hade dom bokat av. Suck igen. Nu va det bara o hämta andan, försöka äta lite o få en god natts sömn. 
Idag börjar det lite bättre. Ikväll skall jag gå ett upplärningspass på slag enheten o är även inbokad där lördag o söndag. Boende bokat på sjukhuset, jag hämtar nyckeln kl 13. 
Så det går framåt men är milt sagt rörigt än. 

onsdag 4 september 2013

Smidigt flyg

Efter 30 min i luften ( och lite frukost ) annonserade kaptenen att han påbörjade inflygningen till Oslo. 15 min senare stod jag tillsammans med i princip alla andra passagerare i tullen o fick mitt bagage genomgånget. Men det såg jag ändå som positivt. Den säkerhetsnålen kändes bättre än när min väska lite hastigt kastades igenom röntgenmaskinen på Arlanda samtidigt som killen som satt o granskade väskorna verkade betydligt mer intresserad av om någon av hans kollegor ville komma o byta av honom.
Nu e jag påväg in till Oslo S för o leta upp Skattetatten o ansöka om skattekort innan jag skall vidare till Akershus b

Vargatimme

Svårt o sova. Om ett par timmar går flyget till Norge o jag vet fortfarande inte på vilken avdelning jag skall arbeta. Försöker intala mig själv att allt kommer falla på plats o bli bra. Men är nervös o sömnen o jag kommer inte överens.
Minstingen sover lite oroligt han med, kanske känner han av sin mors oro? Barnen kommer ha det bra, det vet jag. Oron sitter mest i mig. Deras vardag rullar ju på med deras rutiner o aktiviteter. Det är jag som åker o vänder upp o ner på tillvaron ett tag. Läskigt o spännande intressant på en o samma gång. 

tisdag 3 september 2013

Nya delar

18 år sedan sist.  Min kropp har idag insett att den har kroppsdelar som definitivt glömts bort.