Barnmorskebesök idag

v. 36+5.. alla värden var så bra så. Järnvärdet har som det ska nu på slutet gått upp. Så nu kan jag med gott samvete sluta med mina järntabletter.


Trots att det är 3e barnet så var han fixerad och låg där han skulle. Tittade och sparkade åt höger till.
Barnmorskan klämde o kännde och sa att det kunde nog vara en lång bebis. Han låg en bit ner, men kunde ändå kana nerr ytterligare en bit, men bara värkarna kom igång trodde hon att han skulle kana ner den sista lilla biten. Och sen sa hon att hon skulle bli förvånad om jag går hela tiden ut.
Hon är 4e som säger det. Två förlossningsläkare och två barnmorskor har nu på olika sätt uttryckt att dom inte tror att jag kommer gå hela vägen till BP.
Själv börjar jag nästan tro tvärtom.
Ända sedan förvärkarna började bråka med mig i v16 och det konstaterades GBS har jag haft lite olika mål för mig själv.
v.23 så bebisen har en chans att klara sig.
v.25 så att man kommer upp i dom där goda chanserna.
v.32 så att bebisen inte längre är mycket för tidigt född, utan "bara" för tidigt född.
v.35 då stoppar man inte längre en förlossning utan anser det bäst att bebisen får födas.
v.37 då e bebisen fullgången och inte längre för tidigt född. På söndag är jag där.
Så nu börjar det kännas som om jag kanske gör ett lite för bra jobb med att knipa in den här lille. Nu får han gärna ta o maka sig ut, vi längtar efter honom. Börjar få känslan av att han dock börjat trivas för bra, så jag kommer säkert gå över 2 veckor istället och få en igångsättning.
O andra sidan, jag har faktiskt ett mål till. en vecka till bara. För sen har mannen semester, och det vore ju ganska smutt för honom att kunna avsluta o gå på semester först. Så än ska jag väl inte klaga.