Dottern 8 år nu i sommar håller som bäst på att lära sig simma. Häromdagen simmade hon stolt två brygg längder (ca 12m). Hon håller helt klart på att knäcka det där med o simma.
Idag var andra dagen på simskolan (av tre veckor).
Ivrig i hågen har hon börjat tala om att ta simmärken. Jag har sagt att sista veckan kan vi titta på det. Och se vilket märke som är lämpligt. Hon ser skylten nere vid badet och vilka märken som finns att ta, och fråågar sin simlärare och kommer sen springande. -Man kan ta märken redan nu om man vill mamma. -Nä hävdar jag, vi har sagt att SISTA veckan så kan du få göra det. Öva nu istället, så lovar jag att SISTA veckan av simskolan skall du få ta märke.
Aja, sagt o gjort, dottern går ner till simlektionenen. Det går bra, dom hoppar, simmar, bröstsim, ryggsim, flyta, dom övar så fint. 4 barn i gruppen och 2 lärare.
Lektionen lider mot sitt slut och barnen och lärarna kommer upp ur badet.
Trodde jag ja. Ser hur ena läraren och min dotter står kvar i vattnet och då börjar dottern simma från ena sidan av bryggan mot den andra (30 meter bort). Jag inser ju snabbt vad dottern övertalat simläraren till.
På ren vilja så tar ungen och simmar 30 meter och hoppar från kanten och lyckas mycket stolt förtjäna Silverfisken.
Visst, jag är jättestolt över dottern. Det är toppen att hon lär sig simma, kämpar och klarar nu att simma hela brygglängden. Men jag var ju samtidigt väldigt tydlig med att hon fick INTE ta några märken nu.
Envisa lilla goa underbara unge, inte kan väl hon brås på mor sin ;-)
Aja, det e lite bara att gilla läget och försöka förtränga att hon faktiskt gjorde något hon inte fick. För det hon gjorde var ju ändå väldigt bra.
Stolt mor får försöka svälja sin egen stolthet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar