måndag 28 november 2011

Jag säger upp mig

Får man göra det som mamma? Inte det, nähä, suckar.
Minstingen genomförkyld febrig har haft tretimmars långa hysteriska skrikpass i natt. Vagga, vyssa, Alvedon, mat, tutte, nezeril, koksaltdroppar, torr blöja INGET hjälpte. Övertröttheten gjorde ju inte saken bättre. Först 05.35 i morse fick jag själv lägga huvudet på kudden, med ögonen fylda av tårar. Gissa hur det känndes när barn nr två kommer inspringandes med ett utrop om nerkissad säng 06,15 täcke, kudde, lakan, madrass, sängbotten, allt, hur lyckas han? In med sonen i duschen, och sen sanera. Snubblar över leksaker, sparkar in det värsta under hans säng, men lyckas slå i lilltån och snubblar igen på vägen ut. Gör en mental anteckning, det barnet har för många leksaker, dags att rensa ut. Tillslut är i allafall både sonen och jag tillbaka o säng, huvudet på kudden, släcker lampan. Hör hur Oliver gnyr igen, en kvart senare är cirkusen igång igen. Skrik o vrålpass påbörjas, dom andra barnen kommer upp för o göra sig i ordning till skolan. Krash! Jahapp, där va en skål mindre att diska, två skålar mindre med den som dom hade sönder igårkväll.
Varenda cell imig skriker bara NEJ, men mammaplikten framför allt så försöker jag öppna ögonen och pressa fram ett godmorgon, det går sisådär. Som ett åskmoln glider jag runt i sakta gemak och önskar bara att barnen skall komma iväg till skolan och att jag skall få sova lite. Lägger mig i sängen o försöker koppla bort öronen.

Ja ja, bli inte oroliga nu, barnen går det ingen nöd på, dom har faktiskt en far också som just nu försöker rodda mer än vad både han och jag egentligen orkar. Men en mor på orkens sista strå måste gå gnälla av sig lite ibland.

2 kommentarer:

  1. Skickar en stor kram och hoppas det snart blir lite...eller mycket...bättre hos er!// Lena

    SvaraRadera
  2. Tack, försöker just orna en läkartid åt liten, han låter som tajt på luftrören stackarn :-(

    SvaraRadera