Nacken, skuldra och jag är inte vänner o har nu inte varit på länge. Man blir grymt trött över att ha ont länge. Och paradoxen i det hela är att just sömnen är svårast eftersom man har så ont.
Ghaa, får man svära o va lite grinig en stund? För irl finns ju egentligen inte utrymme för det.
Där ska det äppelchecka leendet sitta som klistrat. Så väl inövat att min kropps respons numera är att le så fort smärtan ilar/ bränner.
Vad nu smärta egentligen är. Jag vet inte om jag längre kan svara på det.
Det är ett så vant tillstånd att det mer känns som en stor tung trötthet, man orkar liksom inte känna efter och kännas vid att det är smärta. Så fort man försöker att belasta den kommer dock huggen som påminner en. Men kroppen blir bättre o bättre på att mentalt blockera. En underlig känsla när man inser att man omvärderar smärta....
Det va min dis av gnäll. Nu åker äppelkäckheten på igen. Har ju både hem o barn som väntar på min uppmärksamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar