Hon som med mjuk hand visat och känt vad allt borde vara men som ändå med en väldigt fast hand är en av dom extremt få som också kan ta ner mig på jorden. Och idag tog hon inte bara ner mig, hon kraschade ner mig och fjättrade med järnbojjor.
Jag hade med mig röntgenbilder både innan och efter op.
Hon tittar på bilderna och tittar sedan upp på mig med allvar i blicken. Och den här kvinnan rubbar man inte. Jag vet att det här kan hon på sina fem fingrar om man väcker henne kl tre på natten.
Där någonstans när vi går igenom vad hon faktisk ser så inser jag varför operationen blev då akut genomförd. Varför min arm va helt obrukbar. Varför smärtan va så obeskrivlig. Jag vågar inte ens fråga men undrar ju samtidigt om jag kan ha fått permanenta skador. Tonen i hennes röst. Orden tränger fram och någonstans går dom faktiskt ändå in
"Du har nu, du har den här chansen att få skruvarna att läka på rätt plats...."
Jag vill inte skriva allt. Men det har varit en tuff eftermiddag för mig. Jag hade någonstans levt i en drömvärld där jag nu skulle vila ett par veckor och sedan äntligen få återgå och börja jobba igen. Få börja på nya jobbet och visa vem jag är.
Nu ligger jag mer platt efter förhållningsorder om vad jag får. Eller rättare sagt allt jag just insett att jag inte får och kan göra.
Det tärde på krafterna och jag blev enormt ledsen. Så efter en regäl landning med många tårar så somnade jag i soffan med min nya Tens aparat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar