Moment 22

Jag börjar onekligen bli lite less på att inte få jobba.
Visst inser jag kroppens begränsningar pga smärta, inskränkt rörlighet, trötthet, svårt o sova .... ja det hänger ju ihop såklart. Jag har fortfarand stort behov av en vardag där jag kan ägna mig åt sjukgymnastik, vila och smärthantering. Men det innebär ju inte att jag inte längtar som en tok efter att få börja arbeta igen och vill se processen gå framåt. Och låt säga att jag kanske inte blir helt smärtfri, vad innebär det i så fall? Jag kan ju inte bara sluta leva för det och lägga mig ner och tycka synd om mig själv. Vad är det för liv? Inget för mig i allafall. Då gäller det i så fall att hitta ett sätt att leva med dom förutsättningarna. Och jag kan omöjligt se att det livet inte skulle innehålla mig som Barnmorska. Jag SKA tillbaka till jobbet. Det bara är så, Får jag bara bekräftat på röntgen att det läkt rätt så jag vågar belasta och jobba mer intensivt hos sjukgymnasten så skall jag nog kunna få börja igen.
I början av mars var jag på återbesök hos läkaren som beslutade att förlänga min sjukskrivning och att vi måste ta just dessa nya röntgenbilder innan någon ny bedömning kan göras om jag ens får gå på hårdare med sjukgymnastiken.
Så här har jag väntat. Jag ringde upp mottagningen efter några dar/en vecka sisådär och hörde mig för eftersom jag va orolig att papprena kanske kom till fel adress pga att vi flyttade i samma veva.
Men jag skulle inte oroa mig va beskedet. Remissen låg så fint och väntade där, den va skickad och röntgentid skulle komma per post.
Nu börjar vi närma oss slutet av mars och ingen röntgentid har dykt upp. Jag ringer mottagningen igen och får nu besked att jodå, den ska vara på gång, men om jag vill så kan jag få ringa upp röntgen själv och höra mig för. För det va ju ingen idé enligt dom att jag fick något nytt återbesök innan röntgen va gjord.
Otålig som jag är så ringer jag upp och tur va det. Röntgen i sin tur väntade tydligen på att jag skulle få ett återbesök till innan dom bokade in någon röntgen..... SUCK.... ska man behöva styra upp allt själv. Så besök 1 sker inte innan besök 2 sker och besök 2 sker inte innan besök 1 sker.
Hur länge tänkte dom låta mig vänta? Till tids ände?
Jag vill få besked så jag kan gå på hårdare med sjukgymnastik så jag kan få återvinna mitt liv igen tack.
Att bli barnmorska va min barndomsdröm, den drömmen har suttit på vänt allt för länge. Att gå hemma passar inte mig. En del kanske skulle se det som en ledighet, jag ser det som en transportsträcka tillbaka till livet. Ett nytt liv med nya förutsättningar som jag måste lära mig hantera.
Nu e ju vården därtill så överbelastad som den e, så tro inte att jag nu väl fick en tid på studs som tack för att jag tålmodigt väntat. Nope, en bra bit in i april. Och innan dess får jag inte göra så mycket eftersom dom inte kan säga att det läkt korrekt innan denna tid.
Som bonus på kakan så fick jag brev från försäkringskassan. Dom vill att arbetsgivaren testar om jag kan göra några andra arbetsuppgifter eftersom jag nu varit hemma så länge.
Suckar lite till. Förstår att det är en rutin att testa om jag kan göra annat, men så länge inte någon kan uppbringa en röntgensyn och meddela vad som faktiskt läkt och inte och hur det har läkt i min nacke så sitter jag kvar där jag sitter och väntar vare sig jag vill eller ej. Att fylla i papper för att fylla ett rutinmässigt hål hos försäkringskassan känns inte så rehabiliterande när man inget hellre vill än att få komma tillbaka till mina underbara blivande och nyblivna föräldrar.
Tack och lov under denna långa sega tid så har jag att hålla i handen en fantastisk arbetsgivare som stöttat mig och fantastiska kollegor, vänner och framförallt en kär nära familj. Annars hade jag inte bara klättrat på väggarna utan troligen även rivit dom med ren tankevilja.

Edit: Jag har flera gånger funderat högt över att folk verkar så avigt inställda till Försäkringskassan. Jag har hitills haft en väldigt smärtfri trevlig kontakt med dom under alla åren med föräldraledigt och nu sjukskrivning. Så jag skall genast ta och skriva några positiva toner till om dom. Det där onödiga pappret flög nämligen väldigt fort till de sälla jaktmarkerna. Ett samtal till min handläggare och ett ögonblick senare när han fått personnummer och kollat på mitt ärende så va pappret ett minne blott. Han var rörande överens med mig om att det är fullständigt onödigt att starta en utredning om andra arbetsuppgifter när jag väntar på röntgen för att se om jag ens får utföra mer sjukgymnastik. Så det väntar vi med och hoppas istället på bra röntgensvar och att jag kan sikta mot att komma tillbaka till mina ordinarie arbetsuppgifter. Så för min del så kvarstår min uppfattning om försäkringskassan som en trevlig hjälpande enhet.