Det perfekta hemmet

Ni vet dom där inredningsbilderna i dom lite finare magasinen. Dom som jag helst inte ens tar in i hemmet men läser i smyg hos akupunktören eller frisören. Dom bilderna, en utopi.
Ni har alla sett dom. Stilrena möbler i vitaste bomull med fluffiga perfekta kuddar, örterna står i givakt och den krispiga doften av den färska basilikan på den perfekta ostmackan tränger nästan igenom tidningens trycksvärta medans kvinnan på bilder sitter i en fluffig vit morgonrock lite nonchalant med benen i kors, Lungt tillbakalutad sippar hon på en rykande kopp te medans hon glömt morgontidningen hon har i knät och blickar ut över det stilla landskapet med en tusch av dimma över vattnet.
Ser inte era mornar ut så?
Verklighetens småbarnsmors lördagmorgon har en helt annat arom.
Vid fyrarycket kommer 3åringen uppstapplandes, ställer sig och hänger över sängen och lägger huvudet på min rygg, han vill upp.
Han klättrar över min rygg, sätter foten vid min sida och lyckas trampa på några hårstrån som smitit från den icke allt för perfekta flätan och gör mig lite mer tunnhårig.
Sen ligger han där som en propeller, snurrar och snurrar, en fot och ett knä rätt in i magen, kryper närmre och lyckas sätta en armbåge i mina revben.
Tillslut hittar han lite ro och somnar på min nu bortdomnade arm.
Då börjar nästa kraffsa på sängramen. Hundvalpen vill ut, och det är bråtom.
Stapplar och klättrar över den nu sovande 3åringen i ett försök att inte väcka honom. Sätter ner foten rätt på en vass hundleksak och kväver en svordom samtidigt som jag nappar åt mig morgonrocken.
Ut i hallen där hundvalpen skyldigt tittar på pölen mitt på golvet... försent.
Men ut ska han i allafall, kliver i dom största skorna jag hittar och är glad att det inte är allt för mycket grus i dom, på med jacka och Ut....
Står där i svarta morgonen, huttrar och fryser, men det är i allafall lungt, för lungt. Hunden sätter sig ner bredvid mig, sitter still och gnäller och vill in igen. Suck. Går en promenad med en högst motvillig valp som tycks tänka, varför denna dumhet, jag har ju redan kissat?
Genomfrusen återvänder vi in igen och återvänder tappert till sängens värme. Men nu har 3åringen vaknat och tycker att det är ett utmärkt tillfälle att "tyst" smyga runt i huset och leka med vad man kommer över. Det lilla problemet är bara att en 3åring smyger ungefär så tyst som en elefant på ett inoljat golv i en glasbutik. Dörrar smälls igen, saker tappas, gallergrindar välter i golvet med ett sjungande dån och skrammel. Och alla år till trots tycks min kropp aldrig riktigt vänja sig vid dessa extrema snabba plötsliga ljud utan jag får som en mindre hjärtattack var gång något kraschas ner i golvet.
Ger tillslut upp efter att både täcke, bok och kudde lagts över huvudet i distraherande och ljuddämpande syfte.
Så nu sitter jag här i mitt överfulla kök med vällingpulver under fötterna som någon spilde igår, framför dom slokande nyplanterade kryddorna och blickar ut över det osande berget av disk som ingen orkade ta tag i igår och överväger om jag skall koka mig en kopp te eller om jag skall gå direkt på godisskålen istället.