Får man gnälla lite?

Om ni inte tycker det. Då känn er fria att låta bli att läsa. 

Men det här är min lilla ventilationslucka. Och idag behöver jag den. 

För ibland känner jag att det rinner över bredden. 

Jag undrar hur mycket livet kan kasta till mig. Hur mycket det ska testa mig. 

Det sägs att man får inte mer än man klarar av, men hur jäkla stark måste man då vara? 

Det senaste halvåret har kantats av det ena värre än det tredje och fjärde. CSN räkningen idag va en fis i rymden. 

Sätt den i perspektivet två barn med diagnoser, den ena står inför ny utredning då specialskolan tycker hans autism fördjupats. Den andra fick en hjärtdiagnos och läkaren föreslog operation, vilket nämnda barn vägrar och vi istället avvaktar. Glöm o göm tills det blir problem igen metoden, för det ca ju visst bara ett hjärta. Suck, den oron stoppas undan, läkaren sa att det va ok att vänta. 

En intensiv och snabb husförsäljning, köp, flytt och stor renovering ( vem älskar inte att bo i byggkaos med tre barn) samtidigt som man jagar elektrikern som aldrig dyker upp dom dagar han ska. Och ja just det, den där lilla detaljen med steloperation , långtidssjukskrivning just när man ska börja nya jobbet. 

Ibland blir det för verkligt när man tänker på det. Som idag. Va som vanligt hos sjukgymnasten. Efter förra besöket fick jag problem med yrsel och idag va jag stel till höger. Hon hittade en hög med låsningar som smattrade fint mellan skuldrorna och svullnaden bak på nacken hade ökat :(

Suckar och blir gnällig. Hur lång tid ska det ta?

När jag ligger där på behandlingsbritsen med elektroderna bak i nacken och sjukgymnasten just kännt igenom halva ryggen och bekräftat mina bekymmer så liksom är det bara nog. Jag vill vara normal igen. 

Jag känner sjukgymnastens blick, den där både medkännande men ändå bestämda blicken. 

- Ann, du har genomgått en stor avancerad operation. Det här TAR TID. du får inte ha bråttom. Du vägrar inse det, men ju snabbare du inser det, ju lättare för dig själv.

.... Ursäkta men ghaaaaaa!!!!!!

Vaddå stor, vaddå avancerad. Jag hör henne, orden går in, men vill inte fastna. Jag vet att operationen blev både akut och mer omfattande då jag fick så stora utbredda symtom med både smärtor och bortfall av funktioner. Nervsystemet blev helt uppochner. Jag både vet och vill inte veta. Jag är ung, frisk, det hon och läkaren berättar är det fysiska. Invändigt mentalt vill jag fortfarande inte ta in. 

Jag vill ändå inte mer, jag vill inte ha ont, jag vill inte vara trött och grinig och rastlös, jag vill inte låta bli och göra allt kul, jag vill få vara normal, kunna vrida på huvudet och använda mina armar, lyfta vad jag vill, hur jag vill. 

Jag vill inte prata med min chef igen och skamfullt känna hur jag ber om ursäkt för min egen oförmåga att komma tillbaka till jobbet, fastän dom åter igen bekräftar att det är ok. 

Jag skäms för min egen oförmåga att läka. 

Jag vill inte sitta där och googla för att se vad som är normalt. Vad hjälper det? 

Normal läkartid efter nämnda operation är allt från x veckor till y månader. 

80 % blir bättre, notera, bättre, inte bra. 10%oförändrade, 10% sämre. 

Eller det va i allafall statistiken om skadan hade varit i ländryggen. Enligt en del är statistiken sämre för skadan i nacken, och särskilt om det berodde på trauma..där någonstans slutade jag äntligen läsa. Det hjälpte mig inte. Sämre finns inte som alternativ. Det gör mig bara mer frustrerad. 

Hur håller man ihop när man bara vill gå ut i skogen och skrika ur sig frustrationen?

Tre underbara barn klättrar över mig. Jag vill bara krama dom, men samtidigt kommer mest morranden ur mig. Morranden av frustrationen som dom inte rår för. Orken på noll när tankekraften snurrar i negativa mönster. 

Det är som om livet testar hur mycket det ksn slänga till mig och jag fortfarande klarar att le och tänka på det positiva. Eller då ger livet mig ytterligheter. En fantastisk man, tre underbara barn, ett mysigt hus... Ja egentligen har jag väl det för bra. Så varför klaga? Bättre att klistra på leendet igen. Läsa en godnattsaga för barnen. Vara lycklig för vad man har och tacksam. 

Det va mitt lilla ventilationshål, så ut med det bara. Iväg alla negativa tankar som vill äta ett stort hål i mig. Jag har inte tid för er. Min treåring vill kramas och min 9 åring vill läsa saga. Och någonstans är det väl där livet måste vara nu. Inte i ångesten, utan i skrattet. DET, är ett val jag har...