Snabba puckar

Iförrgår va jag på röntgen och direkt därefter träffade jag läkaren som opererade mig.
Ett möte i ren shot-gun tempo.
Jag hoppas någon stans att han va extremt stressad och hade en akut operation som väntade, för dom ca 2 minuter som jag fick med honom kändes allt annat än bra genomförda.
Den förre läkaren va ett skolboksexempel i hur man borde möta en patient. Han satt ner i lugn och ro och Samtalade med mig, han kännde igenom, han frågade vart jag hade ont, hur ont jag hade, när, om det blev bättre och sämre av rörelser, aktivitet etc, hur sömnen fungerade, vad jag kunde och inte kunde göra, testade hur stark jag var i respektiva kroppshalva och vilka rörelser jag kunde och inte kunde göra.
Han tyckte jag skulle ta det lungt, avvakta, se till att lägga upp en plan för hur jag skulle återvända till jobbet steg för steg så jag inte fick bakslag den dagen det va dags för det och så att jag kunde börja arbeta upp en styrka i arm och en rörlighet igen. För har man som jag låtit vänster arm och sida vara inaktiva i 4 månader så tappar man väldigt mycket av styrka och funktion även genom att inte använda den sidan ordentligt.
Det va den förre läkaren, så va det inte igår.

Den läkaren sa hej och frågade hur det går i korridoren medans han hastade snabbt in på sitt kontor
-Jo det går väl framåt.
När vi kommer in på hans kontor är mina röntgenbilder uppe på skärmen.
-Det ser väl bra ut, nu är det bara att jobba, men jag tycker nog att du sträckt lite mycket på dig, avståndet mellan kotorna har ökat.
-Så jag har blivit längre?
-Mhmm, ja just det.
?? -Okej, men att jag inte kan vrida huvudet till vänster eller använda armen ordentligt, det är alltså inget som syns på röntgen?
-Nej vad jag kan minnas tror jag inte det va några mjukdelsskador.
-Och att jag fortfarande har ont och problem med sömnen?
-Men du är väl morskis, du kan väl säga till folk att krysta, nu ska du härdas, det är bara att bita ihop lite. (fick bita mig i tungan för att inte säga något dumt här).
-Okej, men den förre läkaren tyckte att jag skulle trappa upp och ta det steg för steg.
-Mjo, men du kan väl ta 50% i maj då, du får papprena hem om det och får höra av dig om det inte funkar sen.
-Så nu kan jag jobba hårdare hos sjukgymnasten? Och att det tagit så lång tid, kan det bero på att jag är överrörlig?
-Ja det är mycket möjligt, nu är det bara o träna.

Igår va jag hos sjukgymnasten, fick gå på hårdare och träna mer. Det kändes ändå rätt ok. Efteråt blev jag rätt mör och framåt kvällen hade både smärta och trötthet ökat. Efter en natt där jag sovit som en snurrande propeller för att hitta en skön sovställning är dagen här igen. Öm i kroppen, lite trött, men ändå bättre än i gårkväll.

Så som ni säkert förstår är det med lite blandade känslor jag återvänder till jobbet. Jag har längtat och vill tillbaka, Och då röntgen tydligen ser bra ut så är det ju i så fall bara mjukdelar som inte sammarbetera, och sånt kkan man ju jobba på. Samtidigt vet jag inte om jag egentligen är redo. Det känns som om läkaren va mer modig än vad jag är just nu.