ADHD papporna finns också

Läser en artikel i Aftonbladet som ändå är rätt träffsäker.
Men dom glömmer...
Papporna!!!
Har vi inte kommit längre?
Familjer får se ut precis hur dom vill idag, men glöm för tusan inte Papporna.
I vår familj är vi 5st. En mamma, en pappa och tre barn.
Anledningen att vi orkar stavas just VI.
För man orkar sällan vara stark hela tiden. Man måste få ett andningsutrymme ibland, utan VI vore vi körda.
I vår familj blir det naturligt att mycket medicinskt hamnar på mig. Men när det gäller att styra hela familjeskeppet och vad det är lastat med så behöver man vara två för att orka.
I vårat fall blir skeppet lastat med ett fullt schema. Läkar/vårdbesöken är täta för hela familjen.
En "normal" familj rymmer i sig en del besök inom vården. BVC, vaccinationer, tandläkarbesök, öroninflammationer och kanske något akutbesök för krupp eller mindre olyckor hör till.
Inom skolan och dagis kommer sedan utvecklingssamtal, föräldramöten, avslutningar, lovdagar, lucia, julpyssel, utflykter där man vill att föräldrar är med, apt-möten, studiedagar och matsäckar som skall göras.

I vår familj ingår lite mer.
Vi lägger till astma, "öronbarn", allergier, sömnutredning, wpw-syndrom, lättblödande med defekt faktor, specialkost. Kontroll var 3e månad av vikt och mediciner, logoped och habiliteringen för hjälpmedel. Skolskjuts med taxi till specialskolan som lite varit en räddning.
Men den räddning man ibland känner är sällan långvarig. Att komma in på skolan  var inte en självklarthet, det fick vi slåss för, precis som utredningar, resurser och assistenter i gamla skolan. Skolan blev sedan nedläggningshotad och vi fick slåss med näbbar och klor för det. Protestera, sitta i möten, kontakta och prata med politiker, samla underskrifter och skrika högt.
Skolan står för stunden kvar, men hotet känns inte över. Att ta sig till och från skolan är ett projekt i sig. Skoltaxi är ett måste för barn med extra behov. Tillstånd som måste förnyas, koll på att taxin kommer som den ska, vem är chaufför nu? har dom bytt igen?!? utan att säga till. Suckar och ringer igen. Vet dom inte att dom måste ha skoltaxiskylt på taket. Vem sänder jag mitt barn med nu, förstår han problematiken? Kommer dom ens till rätt adress?
Som spindel i nätet måste man hela tiden vara nåbar för att kunna styra upp när maskineriet inte går friktionsfritt.
Utöver barnens behov har jag själv senaste åren frekvent fått lägga mycket tid inom vården pga smärta, utredningar, operation och rehabilitering.
Schemat blir snabbt fullt.
Det kommer väl knappast som en överaskning att jag inte hoppar jämfota av lycka när dagis lägger en drop-in fika för att visa barnens teckningar och kott och pinne skapelser eller när det skapas en dag då vi föräldrar förväntas komma till enheten för att måla om och renovera.
Jag är ledsen, men helt ärligt. Mitt schema är FULLT och får jag en dag över så vill jag vara hemma och kramas med min familj och göra saker med dom. Jag vill inte måla om väggen inne på dagis toa (även om jag faktiskt gjort det en gång).
Min kalender kallar jag ofta för min lilla Bibel. Sno min väska, sno min plånbok och nycklar, dom kan jag ersätta. Men för tusan, inte min kalender. I ärlighetens namn har jag faktiskt dubbel upplaga för säkerhets skull.
Den här veckan får jag ändå se som ett stort lugn. Det är faktiskt inte ett endaste besök i vården inplanerat. I gengäld så vabbar jag.
Nästa vecka ser ut som det kan ibland, 4 besök inom vården och därtill skall jag arbeta 4 dagar. Veckan därefter "bara" 2 vårdbesök.
Kan man få beställa en extra dag?
Vi är tack och lov två föräldrar och kan hjälpa varandra att orka. Men vem hjälper oss att orka?
Ibland vill jag bara ta min man och fly fältet för en stund. Slippa alla krav, kontakter och planering.
Slänga kalendern åt fanders. Hoppa av skeppet en stund och ta flyget till närmsta strand. Eller skit i stranden, ett hotellrum med lugn där vi kan få äta en middag utan att någon bryter ihop och skriker över att någon satte sig på en annan stol före h*n eller för att h*n anser att vi inte ska äta just det just nu.
Men att få barnvakt till vår familj är inte det enklaste. Vem vågar man anförtro det käraste man har, när det käraste man har har lite extra behov. Det är inte alla som vill och orkar med det.
Så för tusan. Glöm inte papporna.
I familjer med extra behov är man extra utsatt och har en stor glädje av att kunna vara två föräldrar