Arendal sätter ribban högt

I strålande solsken anländer jag till Kristiansand efter att ha mellanlandat i ett lika soligt Oslo,
Siktar mot flygbussen för vidare resa till Arendal.
En liten buss med 15 sittplatser och gratis Wi-FI. Busschauffören frågar glatt vart jag ska och konstaterar att det är i högsta grad onödigt att jag tar en taxi till sjukhuset från Arendals centrum dit bussen går. Han tar en liten extra tur istället.
Lite paff blev jag också då vi på vägen blev stoppade av polisen.
Dom ville bara höra om något va fel eftersom han köra för långsamt. 70 på 80väg och 80 på 90väg. Han kunde gott köra på lite ansågs det, eftersom dom hade fått in klagomål på att hastigheten inte hölls. Själv njöt jag i fulla drag av en fin åktur genom vackert landskap.
Framme på sjukhuset kommer jag upp till en lugn fin avdelning med glada väntande kollegor. Jag får reda på vart jag skall bo och dom rekomendera att jag tar en taxi, dom säger att det är inte långt, men lite krånglig väg att gå. Så jag borde ta en taxi.
Går ner till receptionen och tänker att är det så nära så kan jag väl gå, har hon kanske någon karta?
Full av vänlig hjälpsamhet så letas raskt min adress fram, karta skrivs ut och vägbeskrivning målas fram. Det där ska väl gå säger jag.
Men se där  va inte jag och receptionisten och hennes sällskap överens.
Hennes sällskap erbjuder sig att köra mig, det är så nära och receptionisten säger glatt att det ska jag absolut göra. Han har så fin bil och är supersnäll, jag kan känna mig lugn.
Lite trött efter resan och glad över all tid hon ändå lagt att leta, rita o förklara så tackar jag ändå ja.
Lite paff blev jag dock över bilen. 60 år gammal tvåsittsig med lädersäten och såväl instrumentbräda och ratt i pedantskött blankpolerad mahogny.
Hon ljög onekligen inte om att bilen va fin.
Så i bästa stil fick jag glida upp till villan som jag ska bo i den här veckan.

Jag bor i en tvåvåningsvilla med stor terass på övervåningen. Bor tillsammans med en Dansk tjej som arbetat här i 3 år. Ikväll hade hon en kollega och hennes man över på besök. Dom fortsatte och tog emot mig så hjärtligt.

När jag valt sovrum, packat upp, kopplat upp mig på wifi´n och skypat med barnen så blev jag erbjuden vin på terassen med utsikt över stan.
Vinet tackade jag nej till, men då dök istället ett kristallglas upp med panakotta, rabarberkompott och vit choklad :)

Man kunde ha det sämre.
Arendal har onekligen rullat ut röda mattan och lagt ribban högt inför nästa resa :)

Svart bälte i packning

Jag föredrar att flyga enbart med handbagage. En vecka. Man behöver inte mer. 

Har testat o checka in två gånger. Bägge slutade med förlorat bagage. 

Jag får ofta höra att det måste vara svårt. Man får inte plats med något, osv. 

Jag hävdar att det handlar om prioriteringar och packteknink. 

Jag åker med en liten kabinväska och en vanlig handväska. Det här är hittills nedpackat. Och jag har plats kvar :) 

7 par strumpor 

7 trosor

1 bh

3 tröjor

1 t-shirt

1 linne

1 par byxor

1 mellanstor handduk

1 sovmask

Tandborste+ tandkräm

Hårtvätt, balsam

Deo

Lypsyl

Pincetten

Mediciner + dosetten

Pass

Plånbok

Resehandlingar

Saker för jobbet, namnbricka, passerkort ...

Datorn + laddare

Mobil + laddare

Pocketbok

USB Stickan

Mitt träningsband 

Penna, papper

Havregrynsgröt ( jupp åker man till Norge e det bra o ha med lite mat innan man kommer till en affär).

Två teesorter

Honung

Socker

Smör

Varma koppen

Pasta

Pastasås

Avokado *5

Äpple * 3

Apelsin

Nudlar

Resekudden

Nu ska bara Jobbskor med. 

Har jag glömt något? 

Vem äger ditt liv?

Har du funderat närmre på den frågan?
Det liv du lever här och nu idag.
Vems ansvar är det? Vems förtjänst? Vems upplevelse? Vems tid?
Vems liv lever du?

Har du någon gång googlat ekorrhjul, downshiftning eller sett drömskt på svt´s dokumentärserie familjer på äventyr.

När jag idag öppnar mailen får jag en plågsam påminnelse om hur viktigt det är att just välja.
Som barnmorska i vården innebär nämligen inte semester en säker trygg och lugn ack så välbehövlig avkoppling.
Semestrar kan rivas upp och beordran kan hänga där över axeln.
Vårdförbundet går via mail ut och informerar.
Smaka på ordet, beordran. Vad din arbetsgivare behöver är viktigare än vad du själv vill, kan och förmår. Man kan inte säga nej till en beordran.
Beordran bör enligt vårdförbundet ske på en beordringsblanket. Själv har jag aldrig ens sett en sån blankett.
Att stå där och begära skriftlig beordran är inte lätt. Man möts av sura blickar, svidande kritik och chefer/kollegor som anser att nu är det din tur, sluta krångla.
Förhandla om lön säger vårdförbundet. Hur många nyfärdiga sönderstressade barnmorskor på vikariat med hopp om att någon gång kunna få en fast tjänst kommer förmå sig att stå upp och rakryggat säga att jag gör inte det här utan rimmlig ersättning.
Nej tack o bock, säger någon att man ska jobba så gör man ju det när man hoppas vara den som får erbjudande om en fast tjänst till hösten.

Jag kan bara ärligt säga att jag är så innerligt glad att jag numera står utanför detta.
Jag behöver inte be om ursäkt om mina barn är sjuka, jag behöver inte känna mig skyldig för att jag inte vill offra min och familjens jul med pinsamt låg ersättning för detta. Jag behöver inte kolla på mobilen på semestern och undvika att svara. Fundera på om man ska ljuga och säga att man druckit ett glas vin fasten man i princip är nykterist.

Jag äger numera mitt liv. Inte arbetsgivaren eller Luther på axeln. Jag! Och jag tänker inte be om ursäkt för det.

Svensk Jordmor gör Norsk Språkvurpa

Är i Norge på fode och försöker testa och lära mig vara Jordmor.
Det är mycket nytt att förhålla sig till, journalsystem, rutiner, arbetskulturen, maten och inte minst språket...
Några saker lär man sig snabbt, man ska inte ställa sig o pula med saker, inte kalla små flickor för tös och när mor känner för en bärs så är bebisen på väg ut.
Så långt är allt grejt.
På strålande svorska bland norska och danska kollegor fick jag äran o ta in en omföderska.
Hon kom i svinotta och vi var väl inte helt säkra på vad tiden va när hon kom in, men det stod klart att bebis var på väg.
Ner i ett enormt stort badkar hamnade hon. Där kommer krystvärkarna o hon sitter själv och håller emot med handen under värkarna. En fantastisk mamma, stark och målmedveten.
Jag sitter bredvid och försöker stötta. Bakom mig på rummet står ansvarlig jordmor (som alltid är med vid alla födslar)

Så börjar hon tvivla mitt under krystvärkarna.

-Di går ick, di går icke nei nei.
-Jodå, det går så fint, fortsätt, du är jätteduktig.

Ett par värkar till i samma stil.
Mitt under en krystvärk tittar hon upp på mig, spänner ögonen i mig och utbrister.

-Hav i noe sæx.
(???, vad sa hon sax?, här ska inte klippas, allt går ju så fint).
-Nei nei, vi ska icke ha noe sæx nu, det går så fin ändå.

Hon stannar till, ögonen måste dubblats i storlek, mannen bredvid stannar till han med och jag kan nästan höra tystnaden om ni förstår vad jag menar från ansvarlig jordmor bakom mig, några sekunder senare bryter ansvarlig jordmor ihop totalt, skrattar så tårarna sprutar.

Inser ju att jag just troligen lyckats göra en duktig språkvurpa och snart är det utrett.
Kvinnan har inte alls frågat efter om vi har någon sax, utan det där lite grötiga gulliga i norskan har lurat mig och det hon egentligen fick för sig att berätta under värken var att hon trodde att det va nog ungefär klockan halv sex som hon kom i på morgonen.
Och jag, jordmor med rötterna i den Svenska synden har just på skranklig svorsk lyckats bräka ur mig till kvinnan att vi inte ska ha sex just nu, för allt går ju så fint ändå.

Biodlare på riktigt

Kupan som min kära far hjälpt mig med har stått på plats några veckor.

Idag var det då äntligen dags. Första bina har flyttat in. 4 lister/ kakor sitter nu på plats o jag håller tummarna för att det ska gå bra.