Det finns en fröken på dagis, namn är överflödiga. Ni som mött henne vet vem hon är.
Jag tål henne bara inte. När hon kommer i närheten vill jag bara hålla lite extra hårt i mitt barn och väsa fram, rör inte mitt barn. Jag blir som en tiger som vill försvara sin avkomma när hon kommer runt hörnet på morgonen.
Vad har då denna kvinna gjort för hemskt?
Det sitter mer i hela hennes person skulle jag säga.
När jag lämnar mina barn, vill jag säga hejdå i lugn och ro, jag vill krama om dom, se att dom tas väl emot och får en bra start på dagen. Men då kommer hon med bestämda steg, när jag har mitt barn i famnen. Tar min son i handen bestämt och säger, nu ska mamma åka och jobba, nu går vi och leker.
Min son gråter efter mamma, men hon tar honom bara ifrån mig och går.
Jag blir så arg inom mig så jag kokar. Det är MIN son, rör honom inte, få honom inte att gråta. Mamma måste få krama och pussa hejdå först.
Tack o lov finns två andra fröknar som avdelningen som är riktiga pärlor. Den ena goare än den andra. Dom leker, busar, tar sig tid. Sonen älskar dom bägge.
Den andra fröken, hon får gärna blänga hur surt hon vill på mig, jag blänger gott tillbaka och tänker, rör inte min son.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar