Gastro gör man bara en gång

Ni som känner mig vet att magen plågat mig ett tag. Själv tror jag bara att det är stress över allt och inget. Men okej, läkaren har rätt, klart det måste till en Gastro. Jag såg framför mig skräckscenarion med hemska kameror på slangar som skulle sväljas ner och insåg snart att detta går inte alls.
Tack och lov mötte jag underbar personal som såg det samma och erbjöd sövning.
Så på darriga ben gick jag idag till Sollentuna Spec klinik. vankade av och ann utanför deras port tills dom öppnade efter lunchstägningen.
En snäll sköterska visade in mig, frågade om det var bra? -Nä! inte alls, jag är supernervös.
För den som inte känner till det så har jag i min ungdom en gång vaknat upp ur en narkos under en operation. Så min skräck hade inte bara med gastron att göra, sövningen i sig skrämmer mig också. Ja jag vet, det händer inte igen, det är jätteovanligt. Och nu är det bara en kort mild sövning, men ändå. Hjärnspökena är enorma på mig när det gäller sövning.
Med en varm hand så tog denna sköterska hand om mig, gav mig all tid i världen att ta in allt och förberedde mig. Allt gick faktiskt ganska bra till en början.
Byta om- Inga problem.
Blodtryckmanchetten, Pulsoxymentern- lugna puckar
Pvk´n i handen och ett Ringer - Självklart
Till och med syrgasen i näsan gick helt ok.
Men sen började det...
Hon förklarade att jag skulle bedövas i halsen med spray, Xylocainspray, och för er som inte känner till den så smakar den som en blandning av klorin och mogen banan.
Sprayningarna ner i halsen framkallade kväljningar, jag trodde jag skulle kräkas mitt över henne. en tjock klump formades i halsen, ja det känndes som så, men givetvis fanns ingen där. Bara känns så när man är bedövad i halsen. Jag lyckades lugna ner mig och skulle lägga mig ner på bordet. Då kom det som va värst. En grön plastring som jag skulle bita i. Det låter så lätt, men denna plastring som sattes mellan tänderna skulle hållas fast av ett tjockt gummiband runt huvudet. Jag kännde hur paniken växkte upp med enorm kraft, tårarna kom, händerna skakade och jag började nog hyperventilera. Både läkaren och sjuksköterskan hade fullt sjå att hålla mig lugn medans dom snabbt sövde mig. Själv försökte jag mummla fram något genom den hårda plastringen om barnen och baka pepparkakor, allt för att tänka positiva tankar.
Nästa sak jag minns är att jag av någon anledning måste upp ur sängen, jag är helt förvirrad och ska upp ur sängen, jag anstränger mig, för jag vet att jag hade en specifik tanke med att komma upp ur sängen, men kan inte minnas, allt va i ett töcken, och det bär sig naturligtvis inte bättre än att jag drasar rätt ner i golvet med dropp och allt. Får hjälp av samma goa sköterska och någon till att komma upp. Minns att jag är rätt speedad och uttrycker om och om igen att jag är så glad att det är över och att dom inte skall lyfta för då kommer dom göra illa sina ryggar.
Summa summarum, allt såg rätt bra ut tack och lov, och det verkar inte finnas några indikationer på att detta skall behöva genomlidas igen, tack och lov.