I morse var det lussefirande på dagis. Sonen 5år va stolt tomtenisse tillsammans med sina kompisar. I publiken stod minst lika stolta mamma, pappa, storasyster och mormor när såväl midnatt råder, sankta lucia, pepparkakegubbar, twinkle winkle little star och god jul önskar vi er alla avhandlades på såväl svenska som engelska.
En liten miss i det hela kan tyckas vara upplägget med dom längre flickorna med luciakronor längst fram, medans korta små killar i pepparkakekemundering, tomteutstyrsel och stjärngossestrut stog längst bak och inte syntes alls. Min egen son i tomtedräkt böjde sig från sida till sida o försökte titta efter mamma och pappa. Önskvärt med lite bänkar till bakre raden, eller kanske lite sittande småknattar längst fram, så all fick glänsa, o inte bara luciorna. Men det där tänkte nog mest jag på, barnen verkade glada, och det är ju huvudsaken.
Nu såhär på eftermiddagen kan man läsa på aftonbladet om det förskräckliga i att mer än hälften av mammorna kommer till lussandet, men endast 30% av papporna. Själv försöker jag tänka efter, mjoo, det va nog rätt 50/50 i morse. Själv åkte vi ju bägge två.
Och i eftermiddag är det dags för dottern 7 år, och har jag inte helt fel så tror jag att vi får tillägg av några fler familjemedlemmar ändå. så som morfar och morbror.
Men har det egentligen inte alltid varit så, är det inte lite biologiskt ändå? Har inte alltid mammorna vägrat släppa ansvaret och burit det lasset? Har inte mammor alltid tagit mest föräldraledighet och tagit ledigt för studiedagar, lovdagar, föräldrasamtal, luciafiranden, utflykter etc... e det verkligen något som är värt en undersökning och tid? 30% e väl ändå ett regält framsteg, det är väl rätt bra siffror?
Visst, själva e vi helt klart 50/50 lösningen, men jag vet inte om jag tror på att vi kommer att nå 50/50 inom min livstid. så 30/50 i närvaro, måste ju ändå ses som väldigt positivt. värre tycker jag då vara dom 20 som inte alls är närvarande, men o andra sidan, där kanske är just en morfar, farmor, kusin eller vän?
Sen kan jag tycka att som i artikeln står, 1 timme mot ett livstidsminne är ett billigt pris. Även om en timme i mitt fall är väldigt optimistiskt.. Med två barn, varav ena firande på morgonen och andra på eftermiddagen och med två timmars resväg till jobbet t/r, så talar vi snarare heldag ledigt för att ge närvaro, istället för en ynka timme. Men värt det? Jupp, definitivt!
Man väljer ju vad man vill prioritera här i livet tycker jag och är verkligen det eftersträvansvärt att ha 50/50 bara för att? Vore bättre om vi hade lika stort intresse o engagemang alla föräldrar i alla barn så inga barn far illa kan jag känna.
SvaraRadera