Nervös på nytt

Jag har varit borta länge nu.
Den 19e december på jobbet så höll jag inte längre.
Då hade jag kämpat med smärtstillande, tens, sjukgymnastik och sterila kvaddlar i över ett år. Där och då gick jag sönder, både in och utvändigt. Bokstavligen.
Jag förlorade förmågan att stå, gå, sitta, kissa och till viss del att tänka och uttrycka mig.
Det gick läskigt fort när det verkligen brast helt och närmsta tiden därefter är fortfarande mest ett stort mörker. Jag minns inte så mycket och får nog se det som en välsignelse. För dom få minnesbilder jag ändå har är rätt mörka, outhärdlig smärta, som att stoppa armen i en brinnande eld och inte kunna ta ut den därifrån förens jag antingen svimmade eller blev nerdrogad. Sen oroligt mörker tills nästa bild då jag egentligen inte ville dö men ändå kunde överväga att hoppa ut genom fönstret om ingen snart gjorde något åt smärtan. Hur jag kunde notera att någon skrek ångestfyllt av smärta och snart inse att det var jag. Så mal det på. Fram tills någon äntligen drog i nödbromsen och akut slängde in mig på operation. Tog bort disken helt och ersatte med ett stift, en platta och två skruvar.
När läkare berättade om att nu opererar vi dig så skrek jag av lättnad och grät, jag minns att någon försökte säga att jag skulle vara lugn, men jag va bara så lättad, äntligen ta bort vad det än är. Jag brydde mig inte ens om konsekvencerna. Det spelade ingen roll om man hade försökt förklara dom för mig. Jag kunde inte ta emot den informationen då. Det spelade ingen roll vad jag visste och inte visste, kanske en välsignelse att inte veta då oddsen inte alltid är så bra.
Men vad jag vet nu snart 5 månader senare är att på måndag ska jag försöka återvinna en del av mig själv. Jag skall tillbaka till jobbet.
Jag kan fortfarande inte vrida huvudet ordentligt till vänster, har fortfarande en del nervsmärtor kvar i vänster arm, är svagare och har bitvis problem med sömnen.
Men röntgenbilderna ser bra ut och läkaren tyckte att det va dags att "härda mig".
Mentalt tror jag att det är fantastiskt bra att få börja jobba igen. Samtidigt är jag enormt nervös över hur det skall gå.
Ett helt nytt jobb blir det ju på samma gång eftersom jag skulle börjat min nya tjänst i januari men fick skjuta upp allt när livet blev satt på vänt.
Så håll en tumme för mig. För på måndag börjar en del av livet igen och jag känner mig helt ny.