Morgonens första strålar väcker oss.
På med skorna, en mössa och ut i den krispigt friska luften.
Genom skogsdungen och ner till vattnet.
Dimman kryper sakta in över vattnets spegelblanka yta.
Tystnaden flyter omkring oss likt ett skirt sidenlakan.
Blickar ut över vattnet mot andra sidan.
Vatten, land och himmel går inte längre att skilja åt.
Som en stilla bild fryst i tiden tills en fisk sprattlar till och bryter tystnaden.
Den tystnaden, den stillheten, det lugnet är anledningen att jag behöver bo just här med min familj.
Jag får ofta frågan om det inte är jobbigt att bo här ute, så långt från allt.
Jag tänker tvärtom, det är ju Här jag har Allt.
Resvägen må vara lång ibland. Men känslan när man lämnar stans konstanta flöde bakom sig och kör in mellan åkrarnas vidder, när man vet att man är på väg hem. Ovärdelig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar