Svordom

Kl är två på natten och jag vrider mig som en jädra metmask i sängen, på jakt efter en ställning som minskar smärtan. 

Molande i nacken och ilningarna i armarna stressar mig när jag känner att jag måste sova eftersom jag ska jobba om ett par timmar. 

Det skrämmer mig också eftersom det är så länge sedan operation nu. Smärtan börjar bli kronisk. Så här ska det ju inte vara. Det ska ju bli bättre :(

Känner mig frustrerad. 

 Edit: 03 och 04 bjöd på lika lite sömn som 02. Längtar efter en redig dos smärtstillande och lite sömn, men det är bara att glömma.