måndag 22 juni 2015

Det naturliga valet

I dagens samhälle tycks vår främsta motor heta stress.
Hur många stannar upp i sin vardag och funderar på om det verkligen är såhär vi vill leva våra liv?
Vad lämnar vi för framtid till våra barn? Miljön ligger på långvården och hålls i liv av kemiska dropp för att försöka lindra vad vi som mänsklighet skadat den.
Själv tänker jag att aldrig har väl kontrasten mellan generationer varit så enorm.
Mormors liv på landet där naturen va främsta tillgången mot mina barns liv där den största tårtbiten tycks bestå av teknik.
Jag har förmånen att ha min egen mormor i livet. Skillnaden mellan det liv hon levde och det liv mina egna barn kommer att få känns oändlig.
Aldrig har väl heller så mycket gedigen mänsklig kunskap förlorats så snabbt.
Jag gillar själv det naturliga valet i livet och försöker hålla husmorskunskap från min mormors generation levande till mina barn, även om deras intresse än så länge inte är översvallande.
Vart är vi som mänsklighet påväg? Vi utrotar snart oss själva med vår dumhet. Vi tror att vi färdas framåt, men egentligen blundar vi bara och ser inte längre vägen eftersom tåget går så fort.
Visst gör vi medicinska och tekniska framsteg som kommer oss till gagn. Men är verkligen alla framsteg just framsteg? Vinner vi något på att glömma gamla kunskaper?
Ibland funderar jag på att skriva en bok i ämnet, men jag vet knappt vart jag skall börja. Det är så stort.
Det finns så många naturliga användningsområden för olika örter, frukter, växter som glöms bort när dom stora bolagen istället tappar fint på små burkar för vår bekvämlighets skull.
När förkylningar med hosta och feber knackar på och små sår dyker upp kommer mitt egna husapotek fram,

Fläder, Ingefära, Citron, Gurkmeja, Kanel, Kamomill mfl
Och i vardagens bestyr finns det en sjö av vanlig vettig kunskap.
Från klassikern göra eget smör och färskost, hur länge varor egentligen håller, hur man förvarar, håller myggen borta, gör rent lättare, färgar håret, bleker tänderna, gör rent i spisen, tänder brasan/grillen, tvättar håret, får bort fläckar på bord, kläder och hud, botar järnbristen, tar bort kliet från nässlans arga tagg osv.

Såhär fortsätter det. Vad naturen har att erbjuda är ett digert stort skafferi, större och med bredare sortiment än vad mänskligheten hitills kunnat matcha. Men ändå så väljer vi den vita lilla plastburken i affären i tron att vi nu gjort det bästa valet. Våra sjöarn och vattendrag svämmar över av våra utsläpp av kemikalier från både tabletter och krämer. Och ändå väljer vi i första hand nästan alltid det okända i den lilla vita istället för att först ta en vända förbi vår moder jord som generationer före oss satt sin tro till. Visst är antibiotikan en fantastisk uppfinning. Men överanvändandet slår bakut och vi får resistenta stammar som ger nya hot. Vi hugger oss själva i ryggen.

Men vad är då det bästa valet? Vad ger det dig egentligen? Är det bäst för att det är kontrollerat i en fabrik, ett testlabb och kommer i en vit liten burk med plastlock eller är det kanske så att kunskaper som ärvts genom generationer och ofta är gratis eller mycket billiga ofta har mindre risker, biverkningar och borde få en större del i våra liv för både våra och våra barns skull.
Jag uppmanar ingen att slå knut på sig själv och försöka bli en miljöguru som slaviskt skyr moderna uppfinningar. Men våga glänta på det skafferi som naturen försett oss med. Det finns mer där än du tror.

Kanske jag ändå borde börja på den där boken någon dag?


torsdag 18 juni 2015

Svordom

Kl är två på natten och jag vrider mig som en jädra metmask i sängen, på jakt efter en ställning som minskar smärtan. 
Molande i nacken och ilningarna i armarna stressar mig när jag känner att jag måste sova eftersom jag ska jobba om ett par timmar. 
Det skrämmer mig också eftersom det är så länge sedan operation nu. Smärtan börjar bli kronisk. Så här ska det ju inte vara. Det ska ju bli bättre :(
Känner mig frustrerad. 

 Edit: 03 och 04 bjöd på lika lite sömn som 02. Längtar efter en redig dos smärtstillande och lite sömn, men det är bara att glömma.

tisdag 16 juni 2015

Åhh Norge Norge Norge

Dom ringer med jämna mellanrum och försöker locka mig.
Man får alltid ett leende på läpparna efter deras samtal.
Deras språk sjunger verkligen glädje och det har sin charm att åka en vända.
Det tar verkligen emot att säga nej tack.
Men som livet ser ut nu så kan jag inte. Jag har fullt sjå att komma tillbaka till vardagen efter långtidssjukskrivningen.
Ni som känner att ni kan ta en vända eller två. GÖR DET!!! det är så värt det, erfarenheten, glädjen, den stärkande känslan av att man faktiskt klarar mer än man tror och inte minst,,, lönen. Att verkligen få känna vad man är värd även i lönekuvertet.
Jag hoppas innerligt att jag en dag åter kan åka några vändor till Norge och få pröva vingarna som Jordmor i vårt fina grannland.

lördag 13 juni 2015

Hej badet

Får några av mina favoriter göra oss sällskap?
Ett härligt 37 gradigt bad serverat i sällskap av äkta maken, god choklad och ett välkylt vin. 
Mmmm livet är ljuvligt ....

lördag 6 juni 2015

Känguruburgare

Smaka på Stockholm. 
Är modiga och testar Känguruburgare. 
" not swedish spicy, but propper spicy" enligt säljaren. 
Helt klart annorlunda. 

onsdag 3 juni 2015

Behöver hjälp med konstkritik

Min 11åriga dotter är en fantastisk tjej som alltid gått sin egen väg och skapar vacker konst på många sätt.
Nu har någon person på nätet varit riktigt elak mot henne och valt att ta denna 11åriga tjejs verk/animationer från hennes devianart konto och lägga upp det på sin sida enbart för att trasha ner det totalt.
Varför gör man sånt?
Jag är oändligt stolt över hur stark hon är och hur hon alltid gått sin egen väg.
Så som oändligt stolt mor vill jag att ni alla får se dom här bilderna/animationerna.







Nål i höstack

Eller mobil i diket i skogen.
Dottern va på vandring idag och lyckades förlora sin Iphone.
På vinst och förlust fick vi för oss att jaja, vi åker väl och tittar efter den. Försöker ringa läraren för att fråga vart dom varit. Får inte tag i läraren. Så vi åker runt lite.
På Lovö, någonstans in-the-middle-of-nowhere efter att vi åkt på slingriga smala grusvägar i 30 minuter så säger dottern helt plötsligt...
-Mamma, jag tror att jag känner igen mig, här någonstans längre fram tror jag att vi gick eller kanske inte, eller jo, det fanns nog ett dike där som jag hoppade över.
Rullar sakta fram och stannar vid nämnda dike låååångt ute på landet utan bebyggelse i sikte.
Och där i det vattenfylda diket så sticker hon ner handen och gissa vad som legat där och badat i 6 timmar.
Döm om våran förvåning när den fortfarande är på och fungerar hyffsat???
Bilder fanns kvar, gick att smsa och jag kan ringa till och hör vad hon säger, men hon hör inte mig. Så högtalaren verkar inte ha uppskattat badet.
Nu har den därtill börjat att på eget bevåg ringa upp folk lite random.
Men hitta den gjorde vi :)