fredag 17 juni 2016

Ensamt

Internationell marknad framför kyrkan i Arendal. 

Prövar Norsk- Etiopisk Injera till lunch. 
Efter det lite glass för o svalka nere vid kajen. 
Där fisk o krabbor säljs direkt från fiskebåten. 
Egentligen så idylliskt o fint som det bara kan bli. Solen strålar ikapp med fiskmåsarnas skri. 
När jag går längs kajen hör jag ett glatt ho-ho, vänder mig om o ser en frenetiskt vinkande hand. En kollega har sett mig i vimlet o vi byter några ord. 
På ensam resa blir man så glad över invånarnas generösa inbjudande sätt. Efter bara ett par dagar känns det som om dom tagit till sig mig med allt vad jag är och ivrigt frågar när jag kommer tillbaka. Öppna famnen är varm och jag är tacksam för det. 
Men allt jag tänker är... Längtar hem...
Det saknar ändå i charm att äta en god glass själv. Det smakar inte lika gott utan mina barns närvaro. 
Går tillbaka till boendet. Tänker, tre nätter kvar, sen flyger jag hem igen. 




måndag 13 juni 2016

Arendal sätter ribban högt

I strålande solsken anländer jag till Kristiansand efter att ha mellanlandat i ett lika soligt Oslo,
Siktar mot flygbussen för vidare resa till Arendal.
En liten buss med 15 sittplatser och gratis Wi-FI. Busschauffören frågar glatt vart jag ska och konstaterar att det är i högsta grad onödigt att jag tar en taxi till sjukhuset från Arendals centrum dit bussen går. Han tar en liten extra tur istället.
Lite paff blev jag också då vi på vägen blev stoppade av polisen.
Dom ville bara höra om något va fel eftersom han köra för långsamt. 70 på 80väg och 80 på 90väg. Han kunde gott köra på lite ansågs det, eftersom dom hade fått in klagomål på att hastigheten inte hölls. Själv njöt jag i fulla drag av en fin åktur genom vackert landskap.
Framme på sjukhuset kommer jag upp till en lugn fin avdelning med glada väntande kollegor. Jag får reda på vart jag skall bo och dom rekomendera att jag tar en taxi, dom säger att det är inte långt, men lite krånglig väg att gå. Så jag borde ta en taxi.
Går ner till receptionen och tänker att är det så nära så kan jag väl gå, har hon kanske någon karta?
Full av vänlig hjälpsamhet så letas raskt min adress fram, karta skrivs ut och vägbeskrivning målas fram. Det där ska väl gå säger jag.
Men se där  va inte jag och receptionisten och hennes sällskap överens.
Hennes sällskap erbjuder sig att köra mig, det är så nära och receptionisten säger glatt att det ska jag absolut göra. Han har så fin bil och är supersnäll, jag kan känna mig lugn.
Lite trött efter resan och glad över all tid hon ändå lagt att leta, rita o förklara så tackar jag ändå ja.
Lite paff blev jag dock över bilen. 60 år gammal tvåsittsig med lädersäten och såväl instrumentbräda och ratt i pedantskött blankpolerad mahogny.
Hon ljög onekligen inte om att bilen va fin.
Så i bästa stil fick jag glida upp till villan som jag ska bo i den här veckan.


Jag bor i en tvåvåningsvilla med stor terass på övervåningen. Bor tillsammans med en Dansk tjej som arbetat här i 3 år. Ikväll hade hon en kollega och hennes man över på besök. Dom fortsatte och tog emot mig så hjärtligt.
När jag valt sovrum, packat upp, kopplat upp mig på wifi´n och skypat med barnen så blev jag erbjuden vin på terassen med utsikt över stan.
Vinet tackade jag nej till, men då dök istället ett kristallglas upp med panakotta, rabarberkompott och vit choklad :)


Man kunde ha det sämre.
Arendal har onekligen rullat ut röda mattan och lagt ribban högt inför nästa resa :)

lördag 11 juni 2016

Svart bälte i packning

Jag föredrar att flyga enbart med handbagage. En vecka. Man behöver inte mer. 
Har testat o checka in två gånger. Bägge slutade med förlorat bagage. 
Jag får ofta höra att det måste vara svårt. Man får inte plats med något, osv. 
Jag hävdar att det handlar om prioriteringar och packteknink. 
Jag åker med en liten kabinväska och en vanlig handväska. Det här är hittills nedpackat. Och jag har plats kvar :) 
7 par strumpor 
7 trosor
1 bh
3 tröjor
1 t-shirt
1 linne
1 par byxor
1 mellanstor handduk
1 sovmask
Tandborste+ tandkräm
Hårtvätt, balsam
Deo
Lypsyl
Pincetten
Mediciner + dosetten
Pass
Plånbok
Resehandlingar
Saker för jobbet, namnbricka, passerkort ...
Datorn + laddare
Mobil + laddare
Pocketbok
USB Stickan
Mitt träningsband 
Penna, papper
Havregrynsgröt ( jupp åker man till Norge e det bra o ha med lite mat innan man kommer till en affär).
Två teesorter
Honung
Socker
Smör
Varma koppen
Pasta
Pastasås
Avokado *5
Äpple * 3
Apelsin
Nudlar
Resekudden
Nu ska bara Jobbskor med. 
Har jag glömt något? 


onsdag 8 juni 2016

Vem äger ditt liv?

Har du funderat närmre på den frågan?
Det liv du lever här och nu idag.
Vems ansvar är det? Vems förtjänst? Vems upplevelse? Vems tid?
Vems liv lever du?

Har du någon gång googlat ekorrhjul, downshiftning eller sett drömskt på svt´s dokumentärserie familjer på äventyr.

När jag idag öppnar mailen får jag en plågsam påminnelse om hur viktigt det är att just välja.
Som barnmorska i vården innebär nämligen inte semester en säker trygg och lugn ack så välbehövlig avkoppling.
Semestrar kan rivas upp och beordran kan hänga där över axeln.
Vårdförbundet går via mail ut och informerar.
Smaka på ordet, beordran. Vad din arbetsgivare behöver är viktigare än vad du själv vill, kan och förmår. Man kan inte säga nej till en beordran.
Beordran bör enligt vårdförbundet ske på en beordringsblanket. Själv har jag aldrig ens sett en sån blankett.
Att stå där och begära skriftlig beordran är inte lätt. Man möts av sura blickar, svidande kritik och chefer/kollegor som anser att nu är det din tur, sluta krångla.
Förhandla om lön säger vårdförbundet. Hur många nyfärdiga sönderstressade barnmorskor på vikariat med hopp om att någon gång kunna få en fast tjänst kommer förmå sig att stå upp och rakryggat säga att jag gör inte det här utan rimmlig ersättning.
Nej tack o bock, säger någon att man ska jobba så gör man ju det när man hoppas vara den som får erbjudande om en fast tjänst till hösten.

Jag kan bara ärligt säga att jag är så innerligt glad att jag numera står utanför detta.
Jag behöver inte be om ursäkt om mina barn är sjuka, jag behöver inte känna mig skyldig för att jag inte vill offra min och familjens jul med pinsamt låg ersättning för detta. Jag behöver inte kolla på mobilen på semestern och undvika att svara. Fundera på om man ska ljuga och säga att man druckit ett glas vin fasten man i princip är nykterist.

Jag äger numera mitt liv. Inte arbetsgivaren eller Luther på axeln. Jag! Och jag tänker inte be om ursäkt för det.