ADHD papporna finns också

Läser en artikel i Aftonbladet som ändå är rätt träffsäker.
Men dom glömmer...
Papporna!!!
Har vi inte kommit längre?
Familjer får se ut precis hur dom vill idag, men glöm för tusan inte Papporna.
I vår familj är vi 5st. En mamma, en pappa och tre barn.
Anledningen att vi orkar stavas just VI.
För man orkar sällan vara stark hela tiden. Man måste få ett andningsutrymme ibland, utan VI vore vi körda.
I vår familj blir det naturligt att mycket medicinskt hamnar på mig. Men när det gäller att styra hela familjeskeppet och vad det är lastat med så behöver man vara två för att orka.
I vårat fall blir skeppet lastat med ett fullt schema. Läkar/vårdbesöken är täta för hela familjen.
En "normal" familj rymmer i sig en del besök inom vården. BVC, vaccinationer, tandläkarbesök, öroninflammationer och kanske något akutbesök för krupp eller mindre olyckor hör till.
Inom skolan och dagis kommer sedan utvecklingssamtal, föräldramöten, avslutningar, lovdagar, lucia, julpyssel, utflykter där man vill att föräldrar är med, apt-möten, studiedagar och matsäckar som skall göras.

I vår familj ingår lite mer.
Vi lägger till astma, "öronbarn", allergier, sömnutredning, wpw-syndrom, lättblödande med defekt faktor, specialkost. Kontroll var 3e månad av vikt och mediciner, logoped och habiliteringen för hjälpmedel. Skolskjuts med taxi till specialskolan som lite varit en räddning.
Men den räddning man ibland känner är sällan långvarig. Att komma in på skolan  var inte en självklarthet, det fick vi slåss för, precis som utredningar, resurser och assistenter i gamla skolan. Skolan blev sedan nedläggningshotad och vi fick slåss med näbbar och klor för det. Protestera, sitta i möten, kontakta och prata med politiker, samla underskrifter och skrika högt.
Skolan står för stunden kvar, men hotet känns inte över. Att ta sig till och från skolan är ett projekt i sig. Skoltaxi är ett måste för barn med extra behov. Tillstånd som måste förnyas, koll på att taxin kommer som den ska, vem är chaufför nu? har dom bytt igen?!? utan att säga till. Suckar och ringer igen. Vet dom inte att dom måste ha skoltaxiskylt på taket. Vem sänder jag mitt barn med nu, förstår han problematiken? Kommer dom ens till rätt adress?
Som spindel i nätet måste man hela tiden vara nåbar för att kunna styra upp när maskineriet inte går friktionsfritt.
Utöver barnens behov har jag själv senaste åren frekvent fått lägga mycket tid inom vården pga smärta, utredningar, operation och rehabilitering.
Schemat blir snabbt fullt.
Det kommer väl knappast som en överaskning att jag inte hoppar jämfota av lycka när dagis lägger en drop-in fika för att visa barnens teckningar och kott och pinne skapelser eller när det skapas en dag då vi föräldrar förväntas komma till enheten för att måla om och renovera.
Jag är ledsen, men helt ärligt. Mitt schema är FULLT och får jag en dag över så vill jag vara hemma och kramas med min familj och göra saker med dom. Jag vill inte måla om väggen inne på dagis toa (även om jag faktiskt gjort det en gång).
Min kalender kallar jag ofta för min lilla Bibel. Sno min väska, sno min plånbok och nycklar, dom kan jag ersätta. Men för tusan, inte min kalender. I ärlighetens namn har jag faktiskt dubbel upplaga för säkerhets skull.
Den här veckan får jag ändå se som ett stort lugn. Det är faktiskt inte ett endaste besök i vården inplanerat. I gengäld så vabbar jag.
Nästa vecka ser ut som det kan ibland, 4 besök inom vården och därtill skall jag arbeta 4 dagar. Veckan därefter "bara" 2 vårdbesök.
Kan man få beställa en extra dag?
Vi är tack och lov två föräldrar och kan hjälpa varandra att orka. Men vem hjälper oss att orka?
Ibland vill jag bara ta min man och fly fältet för en stund. Slippa alla krav, kontakter och planering.
Slänga kalendern åt fanders. Hoppa av skeppet en stund och ta flyget till närmsta strand. Eller skit i stranden, ett hotellrum med lugn där vi kan få äta en middag utan att någon bryter ihop och skriker över att någon satte sig på en annan stol före h*n eller för att h*n anser att vi inte ska äta just det just nu.
Men att få barnvakt till vår familj är inte det enklaste. Vem vågar man anförtro det käraste man har, när det käraste man har har lite extra behov. Det är inte alla som vill och orkar med det.
Så för tusan. Glöm inte papporna.
I familjer med extra behov är man extra utsatt och har en stor glädje av att kunna vara två föräldrar

Strumpheaven and hell

I morse höll jag på att säga upp mig. 

Strumpberget för en familj om fem som slukar minst 35par strumpor i veckan fick mig att koppla in mammafackets obestridliga fackförbund.

Och när mammafacket kopplas in. Då ställs inga frågor. Räkningen betalas utan att synas. 

Mammafacket har veto.

Så sorry älskling, men jag lovar, du kommer älska mig för det här. 

80 par nya strumpor köptes in. 

EN färg per storlek.

Vilket innebär att vi vuxna har numera bara en sorts svarta strumpor.

Mellanbarnen blå och minstingen vita. 

Gu nåde den som köper hem några andra strumpor nu. Då strejkar jag.

Det mamma inte vet....

Jag vet att jag inte får bita på fransarna på mattan. 

Men ibland gör jag det ändå i smyg när jag tror att ingen ser. 

Barn och hund

Dom hör liksom ihop.

Dom två minsta i familjen har galet kul tillsammans när dom får leka fritt ute på tomten. 

Tillökning

Ni som tyckt att jag sett lite rund ut på sistone kan vara helt lugna.

Det är bara bullar och kakor. För vår underbara lilla tillökning är en liten kille med fyra tassar och härlig lurvig mjuk päls. 

9 veckor gammal charmar han alla och hänger runt mina fötter då mycket han kan. 

Så säg hej till vårt nya glada tillskott. 

Ibland är det tur att saker tar tid

Kl 22:30. ( den snälla städade versionen) Två barn bråkar om en filt. Det ena barnet håller även i ett halvt oboypaket. Efter dragkamp så hamnar hela innehållet i detta paket över hela filten. Dessa barn tar då och skakar filten framför en fläkt....

Sen tar dom en blöt trasa o försöker torka upp, springer in över halva huset, hämtar nya trasor, blöta chokladspår, över trägolv och heltäckningsmatta.  

Inte ett rum, utan två sovrum, kök, matrum  och tvättstuga. HELT, täckta i oboypulver, hela golven, böcker som låg utspridda, hela tågbanan, två mattor, en heltäckningsmatta med stora fuktiga chokladavtryck från två par ivriga barnfötter. Kylskåpet, alla ytorna, inte ens bardisken i brösthöjd bär sin vanliga vita färg utan en tunn yta ligger rätt över. 

Samlar ihop alla leksaker i korgar o slänger ut på innergården ( får tvättas i morgon). Torkar av var bok. Alla mattor som går säckas av o slängs i tvätt. Dammsugare fram. Två chokladbarn in i duschen. Våttorka golv och öppna ytor. 

Efter en lång .... Det-här-vill-jag-inte-göra-vid-midnatt-tack-barn-övning..... Konstaterar jag att ilskan runnit av och det nog va lite tur för barnen att det hela tog sin tid. 

Golven klibbar lite än o hela huset luktar som en chokladfabrik. Så jag nöjer mig med att dom lär få städa i morgon som straff. 

Morgonstund har guld i mun

Ahh, mornar. Dom kan väl vara för härliga :)
Medans resten av familjen sover sött en lördagmorgon som denna så har jag redan:
-Tvättat ur hennan ur håret
-Varit ute och sprungit 35 min vid Stenbrottet
-Kört en disk
-Plockat lite i hemmet
-Gjort mig en härlig grön drink
-Brödet står i ugnen
Nu slår jag mig ner i soffan med datorn medan lilleman kommer upp och vill ha välling.
Och klockan är bara 07.30
Yes, det är en mors lugn och ro i en liten box. Får jag gå och lägga mig igen nu tro?

Jag vågade

Om det skall bli rött så finns det i min bok ett alternativ framför de andra. 

Henna! Ingen blandning, utan ren äkta henna som man blandar själv hemma. 

Det är geggigt, det ser ut som hästskit o luktar våt halm. Och att få i det i håret utan att lyckas färga både händer, ansikte, golv, kläder o handfat är en svår konst. Och därtill tar det tid, 4,5 timme lät jag hennan verka innan jag gav mig på att försöka tvätta bort den nu halvtorra lerkakan. Men henna är ändå då pass mycket bättre, det sliter inte på håret och msn får härliga färgskiftningar.

Före:

Efter: 

Ljuset gör skillnad: 

Komplimangerna haglar

-Mamma när du gömde dig så visste jag att du var i det rummet, jag kände lukten av dig...
-öhhh tack, vadå förlukt.
-Ja ditt balsam
-(pust)
Jag som ändå har parfymfritt balsam. Sonen har minsan känslig näsa.

Vid middagen fortsätter uppenbarligen temat "mammas hår".

-Mamma när jag ser ditt hår så påminner det mig om något.
-Oki, vad då för något hjärtat.
-Jo mamma du vet filmen willy wonka och chokladfabriken.
Hmm skall inte du va tyst nu unge...

Kurragömma, mommy rocks!

Barnen hittar mig inte. Tillslut byter jag ställe o skrämmer dom från ett ställe dom redan letat.
-Men mamma var va du någonstans.
-Hehe , jadu.
-Men mamma?!?!?
-Oki, vi gör såhär, Ni väntar här ute så gömmer jag mig igen. Så vet ni vilket rum jag gömmer mig i så blir det lättare.
Går in i sovrummet.
-Nu kan ni komma, nu är jag klar.
-Mamma är du här inne?
-Ja
-Är du på sängen?
-Nope
-Är du under sängen?
-Nej
-I garderoben?
-Nope?
-Men mamma jag hör dig?
-Ja och jag ser dig... hihi
Tillslut knäckte 2åringen det.
Man skulle kunna tro att vi bor i ett stort palats. Önsketänkande ;)

Föräldraskapet på riktigt

Saker ingen berättar om att leva med bebis

Ja det är ju faktiskt bara att erkänna att det är alla rätt på denna listan :)
Tänker genast på föräldrautbildningen på MVC eller kanske är det denna som vi borde ha som informationsblad till nyblivna föräldrar på bb ;)

Dagens citat från sonen vid middagsbordet

"-Om man tar det här fingret och petar för långt ner i halsen så kan man nudda den hängande pungkulan."

Först men sist

På dagen!

Har du någonsin hört orden... " Idag är första dagen på resten av ditt liv"? 

Självklart har du det, men lever du efter dom? Eller är livet bara en serie av dagar som avlöser varandra och lämnar föga minnesvärt efter sig? Tyvärr svarar allt för många ja på det. 

Jag har en hel del "ord" som är ledstjärnor i mitt liv. Dessa ovan valde jag för flera år sedan att bli mig en ständig följeslagare. Var dag du vaknar blir då en blank sida som du ges en möjlighet att leva på ditt sätt. Meningen med livet blir då just som Robin Sharma uttrycker det så fint... "Att leva ett liv med mening". 

När man känner att i allt man gör finns en mening så väcks nya dimensioner av lycka. Du börjar fundera och reflektera över allt i ditt liv och gör en sanning av ordet  Varför, varför säger du det, varför bär du det, varför tänker du så, varför väljer du att äta det...etc. För det handlar faktiskt om val du gör. Egna individuella små val och möjligheter som formar dom vi är. 

Låter det flummiga eller bara för enkelt för att vara sant? 

Mitt råd, skall du bara läsa en bok i sommar, så investera i dig själv och läs Munken som sålde sin ferarri, av Robin Sharma. http://m.adlibris.com/bok/munken-som-salde-sin-ferrari-en-berattelse-om-att-uppfylla-sina-drommar-och-forverkliga-sig-sjalv-9789127108677