lördag 17 september 2016

Hur hinner ni med att leva livet?

Det är lördag morgon. 2 av 3 barn är hemma, det tredje sover hos en kompis.
Klockan är bara nio men jag är redan i full gång. Tvättmaskinen laddas, disken borde jag ta tag i innan bananflugorna gör kalas av alla resterna. Barn vaknar, kläder, frukost, mediciner.
En hund som vill ut. På med kläder, plocka plocka plocka. Borsta tänderna, ett par gamla strumpor ligger tillsammans med en använd handduk på badrumsgolvet. Varför har inte någon plockat upp detta? och varför hann inte jag?
Det slår mig, hur hinner folk med? Hur orkar och hinner man med att ha två heltidsjobb, barn, göra karriär, hålla igång ett äktenskap, pendla och hålla ett hushåll med kanske djur och trädgård. Går det ens? Hinner man njuta av det?
Att frasen "hoppa av ekorrhjulet" hör till de mer googlade är kanske inte så konstigt. Men hur gör man då? Hur får man ihop livet eller hur hoppar man av?
Jag själv har varit hemma (inte ledig) sedan jag kom hem från Norge senast. Tiden borde mer än väl räcka till. Men är man så generöst mycket hemma som jag så fylls dagarna ändå. Barnen är mer hemma och får den tid dom behöver, bina invintras, äppelträden ska beskäras, nu på morgonen funderar jag och läser på om hur vinrankan bör beskäras och invintras första året.
Igår gick en väldigt stor del av dagen åt till att försöka hitta placeringar i fonder.
Nu kanske detta är lyxproblem, vinrankor, bin, äppelträd och fonder kanske inte får räknas som livets nödtorft, men likväl  behöver det göras. Och det som tar upp plats i våra liv fylls säkerligen av andra självpåtagna "måsten" i andras liv.
Att jag ens fäller upp laptoppen och skriver detta tar emot, men orden vill ut. Bredvid mig på bordet ligger en lång "att göra" lista. Inköp som behöver göras, försäkringsbolag, bank, tandläkare, vårdgivare och andra "måste ringa" möten, äppelmoset som ska kokas innan äpplena helt ruttnar bort, avtal och mallar till mitt företag som behöver skrivas, mail att skickas och texter som gror någonstans i mig och som verkligen borde börja skrivas. Ångest och skuld sitter troligen lika fastklistrade vid min axel som någon annans.
Tiden räcker aldrig till hur fort man än springer. Det sägs att tiden går så fort att livet springer ifrån oss, men när jag ser min "att göra" lista och ser den där skitiga strumpan  på badrumsgolvet så undrar jag om det verkligen är så att livet springer ifrån oss, kanske är det vi som springer ifrån livet.
Kjell Enhager har sagt mycket klokt, en sak som sitter kvar är skillnaden på måste och vill.
"Man måste inte städa, man väljer att ha rent"
Rent krasst så fungerar det på det mesta i livet. Det som var ett måste i livet är nästan uteslutande ett val vi aktivt väljer att göra. Nästa gång du säger Måste, fundera på vad som faktiskt skulle hända om du istället accepterade det som ett Val. Fundera... Ibland är måste inte värt det.
...
Slår ihop datorn, vänder på listan och njuter av dagen istället.

måndag 12 september 2016

Barnen kommer hem-Det bästa som finns

Att barnen kommer hem från skolan står nog högst upp på Bilbos bästa lista. Tillsammans med bus, mys, tugga leksaker, klia mage och skälla på fåglar. 
Helst ska man tränga sig in så tajt det går bredvid i fotöljen, ha en leksak o tugga på och få magen kliad..... ahhhh det här är livet.....



torsdag 28 juli 2016

Byta hundras

Fördelen med att ha en pudel är många. Lättlärd, positiv, fäller inte, aktiv... Till de mer ovanliga fördelarna hör förmågan till transformering. Man tar fram trimmern, sommarklipper, och vips så har man en... Labrador???
Vete tusan, pudel ser det inte ut som, men söt är han. 


måndag 25 juli 2016

Håll hunden sval

Om man är en pudel med svart päls och det är 30 grader varmt ute.....
Även om pälsen klipps regelbundet så är det ändå svart päls i 30 graders värme. 
En kall blöt handduk kan då vara skönt o få vila med. 
Stökiga lekar o bus får vänta till kvällen. 

tisdag 19 juli 2016

Barn....och flaskor

Ibland blir morgonen mer intressant än annars.
I vårt badrumsskåp står en del flaskor.
Mandelolja, Kortisonlösning, Aceton, Vademecum koncentrat, Arganolja, Rakvatten mfl
Man kan tycka att skillnaden är uppenbar, vätskor, oljor, glasflaskor, plastflaskor, genomskinligt, rosa, orange.... För att inte tala om doften.
Men när man på morgonen ska ta den härliga orange arganoljan till sitt nytvättade hår och häller upp generöst med genomskinlig starkt doftade.... ja gud vet vad i händerna då inser man att något barn (har en högmisstänkt 10åring) lekt hela havet stormar med allt innehåll.
När jag väl  lyckats tvätta bort den starka vademecumdoften från mina marinerade händer så tränger sig den intensiva herrparfydoften fram och den vägrar släppa efter den regäla dos som bägge mina händer fick intensivbehandling av. Så nu kommer jag dofta som en hel karl resten av veckan. 



fredag 15 juli 2016

På väg hem

Sista dagen i Arendal för denna gången. 
I morgon går färden hem igen. 
Vädret har varierat, mest regn. Men sista dagen spricker det upp till ett helt ljuvligt väder. 
Motorbåtar, segelbåtar och kanoter trängs i viken. Längs kajen står fiskare o kastar efter makrill. 
Nere i hamnen sitter en äldre man framför fiskebutiken o knyter nät på gammalt vis. Saknar bara den röda rutiga flanellskjortan o pipan i mungipan ( man kan kanske inte få precis allt). 
Blir sugen på att köpa ett handknuter nät. Inte för att jag har den blekaste om hur man använder det eller vart jag ens skulleförsöja använd det. 
Men det är något så fint över det genuina i hans hantverk. 
Då jag ändå valt o flyga med bara handbagage o inser att min väska redan passerat rimlig bristningsgräns så avstår jag, även om priset känns mig mer än rimligt. 


fredag 17 juni 2016

Ensamt

Internationell marknad framför kyrkan i Arendal. 

Prövar Norsk- Etiopisk Injera till lunch. 
Efter det lite glass för o svalka nere vid kajen. 
Där fisk o krabbor säljs direkt från fiskebåten. 
Egentligen så idylliskt o fint som det bara kan bli. Solen strålar ikapp med fiskmåsarnas skri. 
När jag går längs kajen hör jag ett glatt ho-ho, vänder mig om o ser en frenetiskt vinkande hand. En kollega har sett mig i vimlet o vi byter några ord. 
På ensam resa blir man så glad över invånarnas generösa inbjudande sätt. Efter bara ett par dagar känns det som om dom tagit till sig mig med allt vad jag är och ivrigt frågar när jag kommer tillbaka. Öppna famnen är varm och jag är tacksam för det. 
Men allt jag tänker är... Längtar hem...
Det saknar ändå i charm att äta en god glass själv. Det smakar inte lika gott utan mina barns närvaro. 
Går tillbaka till boendet. Tänker, tre nätter kvar, sen flyger jag hem igen. 




måndag 13 juni 2016

Arendal sätter ribban högt

I strålande solsken anländer jag till Kristiansand efter att ha mellanlandat i ett lika soligt Oslo,
Siktar mot flygbussen för vidare resa till Arendal.
En liten buss med 15 sittplatser och gratis Wi-FI. Busschauffören frågar glatt vart jag ska och konstaterar att det är i högsta grad onödigt att jag tar en taxi till sjukhuset från Arendals centrum dit bussen går. Han tar en liten extra tur istället.
Lite paff blev jag också då vi på vägen blev stoppade av polisen.
Dom ville bara höra om något va fel eftersom han köra för långsamt. 70 på 80väg och 80 på 90väg. Han kunde gott köra på lite ansågs det, eftersom dom hade fått in klagomål på att hastigheten inte hölls. Själv njöt jag i fulla drag av en fin åktur genom vackert landskap.
Framme på sjukhuset kommer jag upp till en lugn fin avdelning med glada väntande kollegor. Jag får reda på vart jag skall bo och dom rekomendera att jag tar en taxi, dom säger att det är inte långt, men lite krånglig väg att gå. Så jag borde ta en taxi.
Går ner till receptionen och tänker att är det så nära så kan jag väl gå, har hon kanske någon karta?
Full av vänlig hjälpsamhet så letas raskt min adress fram, karta skrivs ut och vägbeskrivning målas fram. Det där ska väl gå säger jag.
Men se där  va inte jag och receptionisten och hennes sällskap överens.
Hennes sällskap erbjuder sig att köra mig, det är så nära och receptionisten säger glatt att det ska jag absolut göra. Han har så fin bil och är supersnäll, jag kan känna mig lugn.
Lite trött efter resan och glad över all tid hon ändå lagt att leta, rita o förklara så tackar jag ändå ja.
Lite paff blev jag dock över bilen. 60 år gammal tvåsittsig med lädersäten och såväl instrumentbräda och ratt i pedantskött blankpolerad mahogny.
Hon ljög onekligen inte om att bilen va fin.
Så i bästa stil fick jag glida upp till villan som jag ska bo i den här veckan.


Jag bor i en tvåvåningsvilla med stor terass på övervåningen. Bor tillsammans med en Dansk tjej som arbetat här i 3 år. Ikväll hade hon en kollega och hennes man över på besök. Dom fortsatte och tog emot mig så hjärtligt.
När jag valt sovrum, packat upp, kopplat upp mig på wifi´n och skypat med barnen så blev jag erbjuden vin på terassen med utsikt över stan.
Vinet tackade jag nej till, men då dök istället ett kristallglas upp med panakotta, rabarberkompott och vit choklad :)


Man kunde ha det sämre.
Arendal har onekligen rullat ut röda mattan och lagt ribban högt inför nästa resa :)

lördag 11 juni 2016

Svart bälte i packning

Jag föredrar att flyga enbart med handbagage. En vecka. Man behöver inte mer. 
Har testat o checka in två gånger. Bägge slutade med förlorat bagage. 
Jag får ofta höra att det måste vara svårt. Man får inte plats med något, osv. 
Jag hävdar att det handlar om prioriteringar och packteknink. 
Jag åker med en liten kabinväska och en vanlig handväska. Det här är hittills nedpackat. Och jag har plats kvar :) 
7 par strumpor 
7 trosor
1 bh
3 tröjor
1 t-shirt
1 linne
1 par byxor
1 mellanstor handduk
1 sovmask
Tandborste+ tandkräm
Hårtvätt, balsam
Deo
Lypsyl
Pincetten
Mediciner + dosetten
Pass
Plånbok
Resehandlingar
Saker för jobbet, namnbricka, passerkort ...
Datorn + laddare
Mobil + laddare
Pocketbok
USB Stickan
Mitt träningsband 
Penna, papper
Havregrynsgröt ( jupp åker man till Norge e det bra o ha med lite mat innan man kommer till en affär).
Två teesorter
Honung
Socker
Smör
Varma koppen
Pasta
Pastasås
Avokado *5
Äpple * 3
Apelsin
Nudlar
Resekudden
Nu ska bara Jobbskor med. 
Har jag glömt något? 


onsdag 8 juni 2016

Vem äger ditt liv?

Har du funderat närmre på den frågan?
Det liv du lever här och nu idag.
Vems ansvar är det? Vems förtjänst? Vems upplevelse? Vems tid?
Vems liv lever du?

Har du någon gång googlat ekorrhjul, downshiftning eller sett drömskt på svt´s dokumentärserie familjer på äventyr.

När jag idag öppnar mailen får jag en plågsam påminnelse om hur viktigt det är att just välja.
Som barnmorska i vården innebär nämligen inte semester en säker trygg och lugn ack så välbehövlig avkoppling.
Semestrar kan rivas upp och beordran kan hänga där över axeln.
Vårdförbundet går via mail ut och informerar.
Smaka på ordet, beordran. Vad din arbetsgivare behöver är viktigare än vad du själv vill, kan och förmår. Man kan inte säga nej till en beordran.
Beordran bör enligt vårdförbundet ske på en beordringsblanket. Själv har jag aldrig ens sett en sån blankett.
Att stå där och begära skriftlig beordran är inte lätt. Man möts av sura blickar, svidande kritik och chefer/kollegor som anser att nu är det din tur, sluta krångla.
Förhandla om lön säger vårdförbundet. Hur många nyfärdiga sönderstressade barnmorskor på vikariat med hopp om att någon gång kunna få en fast tjänst kommer förmå sig att stå upp och rakryggat säga att jag gör inte det här utan rimmlig ersättning.
Nej tack o bock, säger någon att man ska jobba så gör man ju det när man hoppas vara den som får erbjudande om en fast tjänst till hösten.

Jag kan bara ärligt säga att jag är så innerligt glad att jag numera står utanför detta.
Jag behöver inte be om ursäkt om mina barn är sjuka, jag behöver inte känna mig skyldig för att jag inte vill offra min och familjens jul med pinsamt låg ersättning för detta. Jag behöver inte kolla på mobilen på semestern och undvika att svara. Fundera på om man ska ljuga och säga att man druckit ett glas vin fasten man i princip är nykterist.

Jag äger numera mitt liv. Inte arbetsgivaren eller Luther på axeln. Jag! Och jag tänker inte be om ursäkt för det.

lördag 28 maj 2016

Svensk Jordmor gör Norsk Språkvurpa

Är i Norge på fode och försöker testa och lära mig vara Jordmor.
Det är mycket nytt att förhålla sig till, journalsystem, rutiner, arbetskulturen, maten och inte minst språket...
Några saker lär man sig snabbt, man ska inte ställa sig o pula med saker, inte kalla små flickor för tös och när mor känner för en bärs så är bebisen på väg ut.
Så långt är allt grejt.
På strålande svorska bland norska och danska kollegor fick jag äran o ta in en omföderska.
Hon kom i svinotta och vi var väl inte helt säkra på vad tiden va när hon kom in, men det stod klart att bebis var på väg.
Ner i ett enormt stort badkar hamnade hon. Där kommer krystvärkarna o hon sitter själv och håller emot med handen under värkarna. En fantastisk mamma, stark och målmedveten.
Jag sitter bredvid och försöker stötta. Bakom mig på rummet står ansvarlig jordmor (som alltid är med vid alla födslar)

Så börjar hon tvivla mitt under krystvärkarna.

-Di går ick, di går icke nei nei.
-Jodå, det går så fint, fortsätt, du är jätteduktig.

Ett par värkar till i samma stil.
Mitt under en krystvärk tittar hon upp på mig, spänner ögonen i mig och utbrister.

-Hav i noe sæx.
(???, vad sa hon sax?, här ska inte klippas, allt går ju så fint).
-Nei nei, vi ska icke ha noe sæx nu, det går så fin ändå.

Hon stannar till, ögonen måste dubblats i storlek, mannen bredvid stannar till han med och jag kan nästan höra tystnaden om ni förstår vad jag menar från ansvarlig jordmor bakom mig, några sekunder senare bryter ansvarlig jordmor ihop totalt, skrattar så tårarna sprutar.

Inser ju att jag just troligen lyckats göra en duktig språkvurpa och snart är det utrett.
Kvinnan har inte alls frågat efter om vi har någon sax, utan det där lite grötiga gulliga i norskan har lurat mig och det hon egentligen fick för sig att berätta under värken var att hon trodde att det va nog ungefär klockan halv sex som hon kom i på morgonen.
Och jag, jordmor med rötterna i den Svenska synden har just på skranklig svorsk lyckats bräka ur mig till kvinnan att vi inte ska ha sex just nu, för allt går ju så fint ändå.



söndag 22 maj 2016

Biodlare på riktigt

Kupan som min kära far hjälpt mig med har stått på plats några veckor.
Idag var det då äntligen dags. Första bina har flyttat in. 4 lister/ kakor sitter nu på plats o jag håller tummarna för att det ska gå bra. 


lördag 2 april 2016

Livet händer när planer går i stöpet

“Life is what happens to you while you’re busy making other plans.”/John Lennon
Mina planer var att jag skulle arbeta som barnmorska på Södra BB.
Denna fantastiska arbetsplats, denna lilla oas av kunskap, kärlek, glädje, gemenskap i samling runt tron på kvinnors fantastiska förmåga att föda när rätta förutsättningar ges.
Så mycket jag upplevt, lärt, känt, delat med kvinnorna, familjerna och kollegorna.
Att Södra BB går i graven är fortfarande ofattbart. Det kommer ta lång tid att läka den sorgen.
För födande kvinnor är det en katastrof då möjligheten till val i vården försvinner när både Södra BB och BB Sophia läggs ner.
Jag har tillsammans med mina medkämpar slagits med varenda näbb och klo som kunnat uppbringas. Men slaget är nu förlorat.
Men vem vann egentligen?
Vart jag än vänder mig ser jag bara förlorare, kvinnorna, barnmorskorna, vården, politiken, beslutsfattarna. Finns det någon som känner sig som en vinnare när två uppskattade väl fungerande enheter inom förlossningsvården läggs ner. När platsbristen ökar och barnmorskor flyr samtidigt som behovet ökar.
Spelar det då någon roll om styrande lyckas uppbringa ett rum att föda i när många barnmorskor inte längre vill vara kvar?
Vad vann ni? Fanns det ens någon ekonomisk vinning om det var det ni försökte åstadkomma?
Vad va vinsten?
Jag är barnmorska, jag sitter eller satt mitt i det brinnande infernot och ville kämpa för kvinnors rätt att föda på sina egna villkor.
Nu finns Södra BB inte kvar. Själv har jag krampaktigt hållit mig kvar på det sjunkande skeppet, men nu känns det som om jag tvingas ut över relingen. Jag tvingas hoppa fastän jag egentligen inte vill.
Det behövs alternativ och val i förlossningsvården. Den vårdform som jag valde att arbeta i försvann, det känns som om jag själv försvann. Vart ska jag arbeta nu?
Jag lämnar den svenska vården för stunden. Inte för att jag vill, utan för att det inte finns något alternativ kvar för mig.
Vart jag tar vägen är kanske mindre intressant, men vad som krävs för att jag kommer tillbaka desto viktigare.
Som barnmorska har jag ETT grundkrav som jag inte kan rucka på.
Jag vill kunna NÄRVARA fysiskt och mentalt för en kvinna som föder barn så att jag kan utföra mitt arbete säkert.
Den arbetsplats som känner att dom kan uppfylla det enda kravet får gärna höra av sig.

Men i väntan på att förlossningsvården i Sverige skall uppnå detta vänder jag mig dit jag istället kan göra nytta och känner mig välkommen.

Jag hoppas på ett återseende av den svenska födevården men mitt liv måste nu få hända i väntan på att planerna kan uppfyllas.



fredag 4 mars 2016

Struktur

Idag fick mellansonen hem sin elektriska dagskalender. Tog bara... Räknar. Vi säger ett år. 
Själv tog jag tag i tvättstugan o glädjer mig åt 4 nya tvättkorgar. 


söndag 28 februari 2016

Summering 2015, Nyorientering 2016

Varje år avslutas och börjas på samma sätt.
En summering av det gångna året i bloggen, ett års-album beställs av årets bilder och en slant skänks till välgörenhet utifrån barnens önskemål.
I år orkade jag ärligt inte något av det. Inte försent än. Men att summera ihop 2015 blev övermäktigt. Hur summerar man ihop något som känns som en livstid i några rader?
För att få ett avslut och ändå sikta mot nya mål i livet känner jag ändå att det hänger över mig.
Gör ett försök.

2015 var året då
- livet startade i kaos
- jag vaknade upp på sjukhus i obeskrivlig smärta utan att ens veta vart jag var.
- jag skulle börja drömjobbet på Södra BB men fick börja med att försöka säga, jag kommer inte (Jag minns fortfarande inte hur det gick till, men uppenbart fick jobbet reda på det).
- jag fick omvärdera vad smärta är fysiskt om jag skulle fortsätta leva.
- jag fick lära mig acceptera att jag har begränsningar jag inte förstod både fysiskt och psykiskt.
- en energisk glad liten hund hittade in i våra liv
- vi flyttade in i nytt hus och hittade vårt hem.
- jag äntligen fick komma in på Södra BB och börja arbeta med något fantastiskt.
- jag lärde känna fantastiskt varma och stöttande kollegor och chefer som gör mig tårögd.
- Södra BB hotas med nedläggning och tårarna bara fortsätter rulla. Hur kan jag sörja något så oändligt fast jag knappt hunnit komma innanför dörrarna.

Jag vet inte om jag orkar gräva vidare.. Men Smärta och Sorg är dom stora orden för året. fysiskt och psykiskt på så många plan.

2016 inledde året rullandes på samma bana. Kampen att behöva slåss tar aldrig slut.
med smärtor jag insett mig få leva med tar jag nu upp vad jag önskar inte ska bli en kamp men fasar för ändå. Efter allt som varit ska jag nu ta tag i försäkringsfrågan efter olyckan.
Man kan tycka att det borde vara självklart när man stått stilla vid ett rödljus och blivit påkörd bakifrån, fått nacken skadad till den nivån att man måste steloperera den och fått permanenta skador att försäkringsfrågan borde vara lätt, och glasklar. Samtidigt varnar alla mig. Försäkringsbolag är hala, kan dom krångla sig ur, så gör dom det.
Det vore skönt på något sätt att få ett erkännande av försökringsbolaget av mina skador, att få ett avslut och slippa den processen. För innan allt är klart känns det konstigt att försöka nyorientera sig.
För det är det 2016 nu måste få handla om.

När olyckan skedde arbetade jag 75% natt (brukar sägas motsvara 100% dag) plus att jag åkte och arbetade extra i Norge mellan varven.
Jag fick acceptera att nattjänst var uteslutet när smärtan påverkade min sömnförmåga för mycket. En dagtjänst trodde jag på kunde vara rimlig. Men när helvetet bokstavligen brakade loss i min nacke rämnade även dagtjänstens vara. Fysiskt och psykiskt blir livet väldigt skört när natt efter natt består av fragmentarisk sömn och ett ständigt snurrande för att försöka hitta en ställning som gör mindre ont.
Jag har testat allt, tro mig. allt och lite till, från apotekets tyngre sortiment till rehabiliterande sjukgymnastik, tens, capsaicin, värme, massage, akupunktur. Jag har följt läkarens råd från vila till aktivitet och fått mest motgång tyvärr.
Idag står jag och inser att min barndomsdröm om att vara Barnmorska kanske måste omvärderas.
Medans rehabiliteringskedjan räknar timmar så funderar jag över hur ett framtida arbetsliv ändå skulle kunna se ut.
Jag vill inte vara sjukskriven längre, men jag vill hitta hur jag kan få en fungerande arbetsframtid som håller.
Idag ger kyla mig smärta. Mitt nervsystem har slagits ur och programerats om fel. När jag tar i kall metall känns det som riktigt kall is. Det gör ont istället. När jag går utanför dörren och tar ett andetag av den kalla luften känns det inte friskt och uppiggande som förr om åren. Det känns som om jag får svårt att andas och leder låser sig.
Tvärtom när jag ska sova, då ökar trycket i nacken och nervsmärtorna slår på, jag börjar svettas och det börjar kännas som om det brinner under fötterna medans överkroppen fortfarande är kall.
Inte för att klaga. Livet har mycket fantastiskt att erbjuda. Men att hitta ett sätta att fungera i sin vardag med jobbet när orken tryter för att sömnen havererat är inte alltid så lätt.
Inte underlättar det att jobbet är som det är med Landstinget som arbetsgivare där stress är en lika obligatorisk faktor som luften man andas.
Inför en osäker framtid efter att Södra BB las ner och inför en sommar som jag med många kollegor bävar inför inser jag att i mitt nuvarande skick är det helt orimligt att ens försöka.
Det skulle sänka mig och troligen dra mer fler offer ner i djupet medans jag sjunker. För utöver mitt yrke måste jag fungera som mor och maka till min familj. Tre fantastiska barn, men med sina unika individuella behov från kommande hjärtoperation till vad autism och allergier bjuder på menyn.
Jag vill inget hellre än att arbeta kvar med mina fina fantastiskt stöttande kollegor på Södra BB som snabbt blev som en extra familj i mitt ömma sköra hjärta. Men hur ska jag kunna hålla kvar vid något som inte längre finns. Dom glider mig ur händerna. Vart pass jag är där är ett farväl.
I framtiden finns säkert något mycket bra. Kanske kan jag likt en fågel phenix födas åter när allt lugnat ner sig. Men just nu måste jag säga farväl och hitta en ny väg att vandra.
Senaste året har handlat så mycket om smärta fysiskt och psykisk att jag nu med hjälp av mina närmsta stöttande chefer planerar att ta ett väldigt läskigt steg (om än tillfälligt) bort från den svenska förlossningsvården.
Hur framtiden ser ut är ännu ganska oklart. Jag vet bara att något måste ändras. Jag måste dra i nödbromsen nu och försöka nyorientera mig för att hitta ett sätt att läka både fysiskt och psykiskt.
En del planer har jag gjort för att läka.
En stor del av min plan är mitt nya företag. Att jag som barnmorska skall kunna arbeta närmre hemmet och utifrån tider jag själv mår som bäst på med friskvård för gravida. Mindre fysisk och psykisk belastning, mer kontrollerat och ett naturligt sätt för mig att aktivt träna min egen kropp i att må bättre.

Det blev långt och tungt. Men att skriva är en läkande process. Inte utifrån vad någon läser, utan utifrån vad som jag får ur mitt hjärta och bara låter flöda rätt genom händerna och skrikas ut genom tangenterna. Ut med det bara. lätta hjärtat och låt det stå där. Gå sedan vidare i livet.
Min blogg rymmer många smärtsamma ord, få att läsas igen, men dom har lämnat mitt hjärta och gjort rum för nya uppevelser.
Nu välkomnar jag 2016, tar ett nytt andetag och ser 2016 som nyorienteringens år.