torsdag 31 december 2015

Tacksam sprängning

Om det är någon gång man ändå är tacksam för att grannen sprängde o sprängde o sprängde i berget dag efter dag för ett halvår sedan. 
Så är det när nyår kommer och man inser att man har en hund som skiter högaktningsfullt i allt vad smällare heter och lungt somnar i soffan och inte rör en min när det dånar utanför. 


fredag 25 december 2015

Avklätt mode

Varför förväntas jag som kvinna vilja visa rumpan?
När man som jag fött 3 barn så hänger väl kroppen inte alltid med och även om man med åren känner sig mer bekväm och bryr sig  mindre om vad andra tycker så är det ändå rätt fachinerande att försöka hitta vettiga badkläder
Män har ett plagg att välja på, badshortsen, dom kommer i längd från ljumske till nedom knä i olika färg och mönsterval.
Kvinnans val står i bästa fall från att visa halva rumpan till hela
Det är egentligen trosor i annat tyg med varierande täkningsgrad. Och även dom mest täckande kommer ändå efter ett bad ha bestämt sig för att materialet mjuknar i vattnet och kryper uppåt och övergår från form hipster till stringtrosa. Högst opraktiskt och högst obekvämt Därtill är det ganska opraktiskt på stranden. Männen kan i sina shorts knata ner till stranden i dessa, bada, soltorka och sedan gå hem i samma plagg medans kvinnor skall försöka byta om till sina frimärkssamlingar av bikinitrosor. Enda fördelen jag kan se är väl att man frångår det obekväma i blöta badkläder som torkar långsamt eller besparing av plats i resväskan.
Suckar. Jag vill ha ett par snygga badshorts till kvinnor i vettigt material. Inga i genomskinlig spets o ha över badtrosor, inga i bomullstyg som aldrig kommer torka eller med slitts hela vägen upp till höften som ändå bara är en sladdervarning.
Hur svårt ska det va?

lördag 19 december 2015

Åh så va det ju det där med mattan under granen

Nu börjar det närma sig jul och lite pynt får smyga dig fram ( allergisk mot det nymoderna att pynta redan i oktober) för julpyntar, det gör man till julen, inte förr. 
Men med valpen i familjen inser jag för var pryl att vi står inför en utmaning i år. 
Jag kom så långt som till att lägga fram mattan, innan hag hann räta till den hade den fått en ny ägare. 
Hmm måste man verkligen ha en gran på en julgransmatta

onsdag 16 december 2015

Bilbo bus tankar upp på mys


Vilket hundliv. En dags vila i soffläge toppad med en varm kramande hund på axeln. 
Det kunde helt klart vara värre ;-)

tisdag 15 december 2015

Bullbak

Gisses. Första plåten bullar tog slut innan jag ens hann ta plåt nummer två ur ugnen. 
Antar att jag bakar bullar för sällan. 

lördag 12 december 2015

Julkort

Ni vet... den där tiden på året när man som mor lungt och fint sätter sina barn framför kameran med julmössor på. När dom alla ler tindrande på beställning och det resulterar i kärleksfulla vackra foton som släkt och vänner tvingas till att uppskatta precis lika mycket som en själv.
Den tiden...den är bara en illusion.
Lyckliga glada syskonbilder är något för dom som är duktiga på Photoshop, för att på en och samma bild få in 3 barn och en hund som ....


Inte räcker ut tungan...


Inte stryper varandra



Inte pekar in i kameran



Eller kastar av sig mössan och försöka fly ur bild



Det finns bara i photoshops värld.
God normal jul på er. Mer än såhär anstränger varken barnen eller jag mig för o få till ett julkort :)

fredag 4 december 2015

Man vet att man bor på landet när...

Livet med långvarig nervsmärta.

Smärta syns inte utanpå vilket kan vara väldigt svårt att förstå.
Likt en mara om natten river hon i mitt blod.
Slingrar sig upp som en orm längs armarna pressar hårdare och sätter sig på mitt bröst innan hon biter ett stadigt grepp om nacken.
Kampen är lång, jag vrider mig för att komma undan.
När morgonen gryr försöker hon krampaktigt bita sig kvar.
Får inte, vill inte ha dig här, försvinn!
Under leende och hållning döljer jag henne väl.
Göm, visa inte, låt dom inte se vilken mara hon e.
För vad en människa väljer att visa är inte för dig att dömma, kanske jag bara vill glömma.
Bara i mina ord får hon leva fritt.
Smärtan fick aldrig en inbjudan till mitt liv, men hon lever där ändå under ytan.
Hon lever här med mig, men jag väljer att inte visa henne, för jag ÄR INTE smärtan.

Min smärta lever och frodas av kyla och hennes främsta vapen är tröttheten hon ger mig.
Mitt vapen är helt och hållet mentalt, hon lever i mig fysiskt, men det mentala är mitt.
Det kan vara väldigt svårt att förstå.
I vårt land finns många som lever med kronisk smärta. Jag skriver dels för min egen skull, att släppa ut lite frustration här gör att jag kan ägna mig åt orken i livet iställt. Jag skriver även för att jag vet hur skönt det är att känna igen sig i andras texter.
Jag vet hur lätt det är att halka ner i smärtdiket och börja tycka synd om sig själv. Omgivningen frågar hur man mår och den frågan känns omöjlig att svara på.
Man kan få många andra frågor om smärtan. Här är några klassiker.

"-men du ser ju alltid så glad ut?".
Ja? varför får man inte se glad ut om man har ont?
Smärta som räknas i år ger en än större anledning att fokusera på det normala och lyckliga i livet. Att man har ont innebär inte att man förlorar förmågan att le. Tvärtom måste man lära sig prioritera glädje för att orka ha ont.

"men du kan ju träna"
Ja?  Läkaren har varit väldigt tydlig. Skruvarna sitter där dom ska, skadan blir INTE sämre av hård träning. Träning är en av dom få chanser jag har att må bättre. Visst gör det ont ibland att träna. Men glädjen, muskelträningen, endorfinpåslaget gör att jag för en liten stund känner lättnad.

"men du kan ju.... "
Ja, ja och JA, det finns massor jag kan. Tro mig, viljan kan försätta berg.
Det må göra tusan så ont att slå två spikar rätt genom foten, men brinner huset så kommer du ta dig ut ur huset, spikar i fot eller ej.
Det handlar inte om smärta, det handlar om Vilja. Smärtan är till för att brytas med varje medel till buds. Jag bestämmer vad jag kan, inte smärtan. Det är mitt val.
Visst kan jag lägga mig ner, sätta på nackkragen och dyka in i medicinskåpet eller så tänker jag FAN HELLER! och bestämmer att jag kan ändå.

Dom flesta dagarna bestämmer jag att det är jag som vinner kampen. Men smärtan är slug. Eftersom hon aldrig riktigt släpper taget så är det en ständigt pågående kamp. Och att alltid vara i kamp sliter på krafterna, man orkar inte alltid vinna.
Ibland kommer dom där dagarna som jag helst inte vill nämna. Då jag förlorar mentalt. Då jag ligger kvar i sängen med dubbla täcken och ber om att värmen skall slicka nattens onda sår. Då spikmattan tas fram i hopp om endorfinpåslag för att orka upp ur sängen. Då Tensaparaten går varm och jag sneglar mot medicinskåpets mörkaste hörn.
Dom dagarna finns också. Men ju färre dom får bli, desto större är min vinst.

Så nästa gång någon undrar om jag mår bra, kommer jag svara, absolut, livet är fantastiskt.
För det finns oändligt att glädjas åt.
Jag får bo i himmelriket på jorden, i ett mysigt hus med tre underbara barn en fantastisk man en söt busig hund. Har den bästa arbetsplatsen med så fina kollegor man bara kan drömma om. Jag får träna och skratta. Jag har mat på bordet och huslån att betala.
Solen går upp i morgon också och livet leker. Jag har förmånen att välja mitt liv. Jag kan fortsätta i oändlighet. Jag har allt jag kan önska och mer därtill. Så vad har jag att klaga på?
Maran fortsätter vråla ilkset under ytan, men henne ska vi inte mata.