Varje år avslutas och börjas på samma sätt.
En summering av det gångna året i bloggen, ett års-album beställs av årets bilder och en slant skänks till välgörenhet utifrån barnens önskemål.
I år orkade jag ärligt inte något av det. Inte försent än. Men att summera ihop 2015 blev övermäktigt. Hur summerar man ihop något som känns som en livstid i några rader?
För att få ett avslut och ändå sikta mot nya mål i livet känner jag ändå att det hänger över mig.
Gör ett försök.
2015 var året då
- livet startade i kaos
- jag vaknade upp på sjukhus i obeskrivlig smärta utan att ens veta vart jag var.
- jag skulle börja drömjobbet på Södra BB men fick börja med att försöka säga, jag kommer inte (Jag minns fortfarande inte hur det gick till, men uppenbart fick jobbet reda på det).
- jag fick omvärdera vad smärta är fysiskt om jag skulle fortsätta leva.
- jag fick lära mig acceptera att jag har begränsningar jag inte förstod både fysiskt och psykiskt.
- en energisk glad liten hund hittade in i våra liv
- vi flyttade in i nytt hus och hittade vårt hem.
- jag äntligen fick komma in på Södra BB och börja arbeta med något fantastiskt.
- jag lärde känna fantastiskt varma och stöttande kollegor och chefer som gör mig tårögd.
- Södra BB hotas med nedläggning och tårarna bara fortsätter rulla. Hur kan jag sörja något så oändligt fast jag knappt hunnit komma innanför dörrarna.
Jag vet inte om jag orkar gräva vidare.. Men Smärta och Sorg är dom stora orden för året. fysiskt och psykiskt på så många plan.
2016 inledde året rullandes på samma bana. Kampen att behöva slåss tar aldrig slut.
med smärtor jag insett mig få leva med tar jag nu upp vad jag önskar inte ska bli en kamp men fasar för ändå. Efter allt som varit ska jag nu ta tag i försäkringsfrågan efter olyckan.
Man kan tycka att det borde vara självklart när man stått stilla vid ett rödljus och blivit påkörd bakifrån, fått nacken skadad till den nivån att man måste steloperera den och fått permanenta skador att försäkringsfrågan borde vara lätt, och glasklar. Samtidigt varnar alla mig. Försäkringsbolag är hala, kan dom krångla sig ur, så gör dom det.
Det vore skönt på något sätt att få ett erkännande av försökringsbolaget av mina skador, att få ett avslut och slippa den processen. För innan allt är klart känns det konstigt att försöka nyorientera sig.
För det är det 2016 nu måste få handla om.
När olyckan skedde arbetade jag 75% natt (brukar sägas motsvara 100% dag) plus att jag åkte och arbetade extra i Norge mellan varven.
Jag fick acceptera att nattjänst var uteslutet när smärtan påverkade min sömnförmåga för mycket. En dagtjänst trodde jag på kunde vara rimlig. Men när helvetet bokstavligen brakade loss i min nacke rämnade även dagtjänstens vara. Fysiskt och psykiskt blir livet väldigt skört när natt efter natt består av fragmentarisk sömn och ett ständigt snurrande för att försöka hitta en ställning som gör mindre ont.
Jag har testat allt, tro mig. allt och lite till, från apotekets tyngre sortiment till rehabiliterande sjukgymnastik, tens, capsaicin, värme, massage, akupunktur. Jag har följt läkarens råd från vila till aktivitet och fått mest motgång tyvärr.
Idag står jag och inser att min barndomsdröm om att vara Barnmorska kanske måste omvärderas.
Medans rehabiliteringskedjan räknar timmar så funderar jag över hur ett framtida arbetsliv ändå skulle kunna se ut.
Jag vill inte vara sjukskriven längre, men jag vill hitta hur jag kan få en fungerande arbetsframtid som håller.
Idag ger kyla mig smärta. Mitt nervsystem har slagits ur och programerats om fel. När jag tar i kall metall känns det som riktigt kall is. Det gör ont istället. När jag går utanför dörren och tar ett andetag av den kalla luften känns det inte friskt och uppiggande som förr om åren. Det känns som om jag får svårt att andas och leder låser sig.
Tvärtom när jag ska sova, då ökar trycket i nacken och nervsmärtorna slår på, jag börjar svettas och det börjar kännas som om det brinner under fötterna medans överkroppen fortfarande är kall.
Inte för att klaga. Livet har mycket fantastiskt att erbjuda. Men att hitta ett sätta att fungera i sin vardag med jobbet när orken tryter för att sömnen havererat är inte alltid så lätt.
Inte underlättar det att jobbet är som det är med Landstinget som arbetsgivare där stress är en lika obligatorisk faktor som luften man andas.
Inför en osäker framtid efter att Södra BB las ner och inför en sommar som jag med många kollegor bävar inför inser jag att i mitt nuvarande skick är det helt orimligt att ens försöka.
Det skulle sänka mig och troligen dra mer fler offer ner i djupet medans jag sjunker. För utöver mitt yrke måste jag fungera som mor och maka till min familj. Tre fantastiska barn, men med sina unika individuella behov från kommande hjärtoperation till vad autism och allergier bjuder på menyn.
Jag vill inget hellre än att arbeta kvar med mina fina fantastiskt stöttande kollegor på Södra BB som snabbt blev som en extra familj i mitt ömma sköra hjärta. Men hur ska jag kunna hålla kvar vid något som inte längre finns. Dom glider mig ur händerna. Vart pass jag är där är ett farväl.
I framtiden finns säkert något mycket bra. Kanske kan jag likt en fågel phenix födas åter när allt lugnat ner sig. Men just nu måste jag säga farväl och hitta en ny väg att vandra.
Senaste året har handlat så mycket om smärta fysiskt och psykisk att jag nu med hjälp av mina närmsta stöttande chefer planerar att ta ett väldigt läskigt steg (om än tillfälligt) bort från den svenska förlossningsvården.
Hur framtiden ser ut är ännu ganska oklart. Jag vet bara att något måste ändras. Jag måste dra i nödbromsen nu och försöka nyorientera mig för att hitta ett sätt att läka både fysiskt och psykiskt.
En del planer har jag gjort för att läka.
En stor del av min plan är mitt nya företag. Att jag som barnmorska skall kunna arbeta närmre hemmet och utifrån tider jag själv mår som bäst på med friskvård för gravida. Mindre fysisk och psykisk belastning, mer kontrollerat och ett naturligt sätt för mig att aktivt träna min egen kropp i att må bättre.
Det blev långt och tungt. Men att skriva är en läkande process. Inte utifrån vad någon läser, utan utifrån vad som jag får ur mitt hjärta och bara låter flöda rätt genom händerna och skrikas ut genom tangenterna. Ut med det bara. lätta hjärtat och låt det stå där. Gå sedan vidare i livet.
Min blogg rymmer många smärtsamma ord, få att läsas igen, men dom har lämnat mitt hjärta och gjort rum för nya uppevelser.
Nu välkomnar jag 2016, tar ett nytt andetag och ser 2016 som nyorienteringens år.