Svensk Jordmor gör Norsk Språkvurpa

Är i Norge på fode och försöker testa och lära mig vara Jordmor.
Det är mycket nytt att förhålla sig till, journalsystem, rutiner, arbetskulturen, maten och inte minst språket...
Några saker lär man sig snabbt, man ska inte ställa sig o pula med saker, inte kalla små flickor för tös och när mor känner för en bärs så är bebisen på väg ut.
Så långt är allt grejt.
På strålande svorska bland norska och danska kollegor fick jag äran o ta in en omföderska.
Hon kom i svinotta och vi var väl inte helt säkra på vad tiden va när hon kom in, men det stod klart att bebis var på väg.
Ner i ett enormt stort badkar hamnade hon. Där kommer krystvärkarna o hon sitter själv och håller emot med handen under värkarna. En fantastisk mamma, stark och målmedveten.
Jag sitter bredvid och försöker stötta. Bakom mig på rummet står ansvarlig jordmor (som alltid är med vid alla födslar)

Så börjar hon tvivla mitt under krystvärkarna.

-Di går ick, di går icke nei nei.
-Jodå, det går så fint, fortsätt, du är jätteduktig.

Ett par värkar till i samma stil.
Mitt under en krystvärk tittar hon upp på mig, spänner ögonen i mig och utbrister.

-Hav i noe sæx.
(???, vad sa hon sax?, här ska inte klippas, allt går ju så fint).
-Nei nei, vi ska icke ha noe sæx nu, det går så fin ändå.

Hon stannar till, ögonen måste dubblats i storlek, mannen bredvid stannar till han med och jag kan nästan höra tystnaden om ni förstår vad jag menar från ansvarlig jordmor bakom mig, några sekunder senare bryter ansvarlig jordmor ihop totalt, skrattar så tårarna sprutar.

Inser ju att jag just troligen lyckats göra en duktig språkvurpa och snart är det utrett.
Kvinnan har inte alls frågat efter om vi har någon sax, utan det där lite grötiga gulliga i norskan har lurat mig och det hon egentligen fick för sig att berätta under värken var att hon trodde att det va nog ungefär klockan halv sex som hon kom i på morgonen.
Och jag, jordmor med rötterna i den Svenska synden har just på skranklig svorsk lyckats bräka ur mig till kvinnan att vi inte ska ha sex just nu, för allt går ju så fint ändå.

Biodlare på riktigt

Kupan som min kära far hjälpt mig med har stått på plats några veckor.

Idag var det då äntligen dags. Första bina har flyttat in. 4 lister/ kakor sitter nu på plats o jag håller tummarna för att det ska gå bra. 

Livet händer när planer går i stöpet

“Life is what happens to you while you’re busy making other plans.”/John Lennon
Mina planer var att jag skulle arbeta som barnmorska på Södra BB.
Denna fantastiska arbetsplats, denna lilla oas av kunskap, kärlek, glädje, gemenskap i samling runt tron på kvinnors fantastiska förmåga att föda när rätta förutsättningar ges.
Så mycket jag upplevt, lärt, känt, delat med kvinnorna, familjerna och kollegorna.
Att Södra BB går i graven är fortfarande ofattbart. Det kommer ta lång tid att läka den sorgen.
För födande kvinnor är det en katastrof då möjligheten till val i vården försvinner när både Södra BB och BB Sophia läggs ner.
Jag har tillsammans med mina medkämpar slagits med varenda näbb och klo som kunnat uppbringas. Men slaget är nu förlorat.
Men vem vann egentligen?
Vart jag än vänder mig ser jag bara förlorare, kvinnorna, barnmorskorna, vården, politiken, beslutsfattarna. Finns det någon som känner sig som en vinnare när två uppskattade väl fungerande enheter inom förlossningsvården läggs ner. När platsbristen ökar och barnmorskor flyr samtidigt som behovet ökar.
Spelar det då någon roll om styrande lyckas uppbringa ett rum att föda i när många barnmorskor inte längre vill vara kvar?
Vad vann ni? Fanns det ens någon ekonomisk vinning om det var det ni försökte åstadkomma?
Vad va vinsten?
Jag är barnmorska, jag sitter eller satt mitt i det brinnande infernot och ville kämpa för kvinnors rätt att föda på sina egna villkor.
Nu finns Södra BB inte kvar. Själv har jag krampaktigt hållit mig kvar på det sjunkande skeppet, men nu känns det som om jag tvingas ut över relingen. Jag tvingas hoppa fastän jag egentligen inte vill.
Det behövs alternativ och val i förlossningsvården. Den vårdform som jag valde att arbeta i försvann, det känns som om jag själv försvann. Vart ska jag arbeta nu?
Jag lämnar den svenska vården för stunden. Inte för att jag vill, utan för att det inte finns något alternativ kvar för mig.
Vart jag tar vägen är kanske mindre intressant, men vad som krävs för att jag kommer tillbaka desto viktigare.
Som barnmorska har jag ETT grundkrav som jag inte kan rucka på.
Jag vill kunna NÄRVARA fysiskt och mentalt för en kvinna som föder barn så att jag kan utföra mitt arbete säkert.
Den arbetsplats som känner att dom kan uppfylla det enda kravet får gärna höra av sig.

Men i väntan på att förlossningsvården i Sverige skall uppnå detta vänder jag mig dit jag istället kan göra nytta och känner mig välkommen.

Jag hoppas på ett återseende av den svenska födevården men mitt liv måste nu få hända i väntan på att planerna kan uppfyllas.

Struktur

Idag fick mellansonen hem sin elektriska dagskalender. Tog bara... Räknar. Vi säger ett år. 

Själv tog jag tag i tvättstugan o glädjer mig åt 4 nya tvättkorgar. 

Summering 2015, Nyorientering 2016

Varje år avslutas och börjas på samma sätt.
En summering av det gångna året i bloggen, ett års-album beställs av årets bilder och en slant skänks till välgörenhet utifrån barnens önskemål.
I år orkade jag ärligt inte något av det. Inte försent än. Men att summera ihop 2015 blev övermäktigt. Hur summerar man ihop något som känns som en livstid i några rader?
För att få ett avslut och ändå sikta mot nya mål i livet känner jag ändå att det hänger över mig.
Gör ett försök.

2015 var året då
- livet startade i kaos
- jag vaknade upp på sjukhus i obeskrivlig smärta utan att ens veta vart jag var.
- jag skulle börja drömjobbet på Södra BB men fick börja med att försöka säga, jag kommer inte (Jag minns fortfarande inte hur det gick till, men uppenbart fick jobbet reda på det).
- jag fick omvärdera vad smärta är fysiskt om jag skulle fortsätta leva.
- jag fick lära mig acceptera att jag har begränsningar jag inte förstod både fysiskt och psykiskt.
- en energisk glad liten hund hittade in i våra liv
- vi flyttade in i nytt hus och hittade vårt hem.
- jag äntligen fick komma in på Södra BB och börja arbeta med något fantastiskt.
- jag lärde känna fantastiskt varma och stöttande kollegor och chefer som gör mig tårögd.
- Södra BB hotas med nedläggning och tårarna bara fortsätter rulla. Hur kan jag sörja något så oändligt fast jag knappt hunnit komma innanför dörrarna.

Jag vet inte om jag orkar gräva vidare.. Men Smärta och Sorg är dom stora orden för året. fysiskt och psykiskt på så många plan.

2016 inledde året rullandes på samma bana. Kampen att behöva slåss tar aldrig slut.
med smärtor jag insett mig få leva med tar jag nu upp vad jag önskar inte ska bli en kamp men fasar för ändå. Efter allt som varit ska jag nu ta tag i försäkringsfrågan efter olyckan.
Man kan tycka att det borde vara självklart när man stått stilla vid ett rödljus och blivit påkörd bakifrån, fått nacken skadad till den nivån att man måste steloperera den och fått permanenta skador att försäkringsfrågan borde vara lätt, och glasklar. Samtidigt varnar alla mig. Försäkringsbolag är hala, kan dom krångla sig ur, så gör dom det.
Det vore skönt på något sätt att få ett erkännande av försökringsbolaget av mina skador, att få ett avslut och slippa den processen. För innan allt är klart känns det konstigt att försöka nyorientera sig.
För det är det 2016 nu måste få handla om.

När olyckan skedde arbetade jag 75% natt (brukar sägas motsvara 100% dag) plus att jag åkte och arbetade extra i Norge mellan varven.
Jag fick acceptera att nattjänst var uteslutet när smärtan påverkade min sömnförmåga för mycket. En dagtjänst trodde jag på kunde vara rimlig. Men när helvetet bokstavligen brakade loss i min nacke rämnade även dagtjänstens vara. Fysiskt och psykiskt blir livet väldigt skört när natt efter natt består av fragmentarisk sömn och ett ständigt snurrande för att försöka hitta en ställning som gör mindre ont.
Jag har testat allt, tro mig. allt och lite till, från apotekets tyngre sortiment till rehabiliterande sjukgymnastik, tens, capsaicin, värme, massage, akupunktur. Jag har följt läkarens råd från vila till aktivitet och fått mest motgång tyvärr.
Idag står jag och inser att min barndomsdröm om att vara Barnmorska kanske måste omvärderas.
Medans rehabiliteringskedjan räknar timmar så funderar jag över hur ett framtida arbetsliv ändå skulle kunna se ut.
Jag vill inte vara sjukskriven längre, men jag vill hitta hur jag kan få en fungerande arbetsframtid som håller.
Idag ger kyla mig smärta. Mitt nervsystem har slagits ur och programerats om fel. När jag tar i kall metall känns det som riktigt kall is. Det gör ont istället. När jag går utanför dörren och tar ett andetag av den kalla luften känns det inte friskt och uppiggande som förr om åren. Det känns som om jag får svårt att andas och leder låser sig.
Tvärtom när jag ska sova, då ökar trycket i nacken och nervsmärtorna slår på, jag börjar svettas och det börjar kännas som om det brinner under fötterna medans överkroppen fortfarande är kall.
Inte för att klaga. Livet har mycket fantastiskt att erbjuda. Men att hitta ett sätta att fungera i sin vardag med jobbet när orken tryter för att sömnen havererat är inte alltid så lätt.
Inte underlättar det att jobbet är som det är med Landstinget som arbetsgivare där stress är en lika obligatorisk faktor som luften man andas.
Inför en osäker framtid efter att Södra BB las ner och inför en sommar som jag med många kollegor bävar inför inser jag att i mitt nuvarande skick är det helt orimligt att ens försöka.
Det skulle sänka mig och troligen dra mer fler offer ner i djupet medans jag sjunker. För utöver mitt yrke måste jag fungera som mor och maka till min familj. Tre fantastiska barn, men med sina unika individuella behov från kommande hjärtoperation till vad autism och allergier bjuder på menyn.
Jag vill inget hellre än att arbeta kvar med mina fina fantastiskt stöttande kollegor på Södra BB som snabbt blev som en extra familj i mitt ömma sköra hjärta. Men hur ska jag kunna hålla kvar vid något som inte längre finns. Dom glider mig ur händerna. Vart pass jag är där är ett farväl.
I framtiden finns säkert något mycket bra. Kanske kan jag likt en fågel phenix födas åter när allt lugnat ner sig. Men just nu måste jag säga farväl och hitta en ny väg att vandra.
Senaste året har handlat så mycket om smärta fysiskt och psykisk att jag nu med hjälp av mina närmsta stöttande chefer planerar att ta ett väldigt läskigt steg (om än tillfälligt) bort från den svenska förlossningsvården.
Hur framtiden ser ut är ännu ganska oklart. Jag vet bara att något måste ändras. Jag måste dra i nödbromsen nu och försöka nyorientera mig för att hitta ett sätt att läka både fysiskt och psykiskt.
En del planer har jag gjort för att läka.
En stor del av min plan är mitt nya företag. Att jag som barnmorska skall kunna arbeta närmre hemmet och utifrån tider jag själv mår som bäst på med friskvård för gravida. Mindre fysisk och psykisk belastning, mer kontrollerat och ett naturligt sätt för mig att aktivt träna min egen kropp i att må bättre.

Det blev långt och tungt. Men att skriva är en läkande process. Inte utifrån vad någon läser, utan utifrån vad som jag får ur mitt hjärta och bara låter flöda rätt genom händerna och skrikas ut genom tangenterna. Ut med det bara. lätta hjärtat och låt det stå där. Gå sedan vidare i livet.
Min blogg rymmer många smärtsamma ord, få att läsas igen, men dom har lämnat mitt hjärta och gjort rum för nya uppevelser.
Nu välkomnar jag 2016, tar ett nytt andetag och ser 2016 som nyorienteringens år.