Stela svenskar?

Nu sitter jag på tåget mot Gardemoen flygplats. På väg hem, och reflekterar över min tid i Norge.

En sak som blir väldigt tydligt är skillnaden mellan svenskar och norrmän. Vi svenskar är nog lite typiskt stela, korrekta, försiktiga mot Norrmännen som är betydligt mer öppna. När jag gått runt och arbetat extra så har jag till höger o vänster fått frågan om mitt nummer. För dom vill kunna ringa o höra när jag är där nästa gång. Efter samtal med några andra svenskor på plats är detta tydligen väldigt vanligt. Personalen är lite trött på att det hela tiden kommer ny personal och vill vara mån om att vi som en gång kommit dit kommer tillbaka. Och ja jag har fått många klappar på axeln, hela tiden frågas det om det går bra, får extra rabatt i kiosken, om jag behöver hjälp med något finns hjälpen där redan innan jag frågat. När jag berättat att jag flyger hem på söndagen får jag genast frågan gång på gång från olika personal när jag kommer tillbaka. Trots att jag inte ens haft tillgång till journalsystemet och vi va en man kort och alla sprungit som yra höns mellan patienterna så får jag höra hur bra dom tycker det gått. Så innerligt glada dom är att just jag är där som är "såååå skickeli till att sätta venflon". Något dom annars hade behövt ringa efter hjälp för. 

Och när jag berättar om att jag skall ta buss till Oslo o sen tåg till Gardemoen så vet dom genast till råd att nej nej... Fel väg, åk såhär istället, mycket snabbare o billigare. Så långt kan jag nästan som stel svensk hänga med. Le lite extra, skratta o bara tycka att arbetspassen känns bra. 

Men när jag står på tågstationen o får ett sms där det står: "Hej, hoppas du åkte till Lillestrom och inte Oslo. Ha en bra resa och hoppas vi syns nästa gång du är här. Mvh/ manligt namn".

Då blir jag som svensk kvinna mest rädd och lägger snabbt till det telefonnumret till en tyst blockerad ringsignal. 

Om en manlig kollega i Sverige skulle skriva något dylikt skulle jag undra vad hans avsikter va. Men här i Norge verkar det vara fullt normalt. Hade en kvinna skrivit det hade jag ju aldrig reagerat. 

Så frågan är om det är min kvinnliga eller svenska radar som man skall lyssna mest på. Jag har ingen klar Norsk radar än. Men jag jobbat på det. Det har varit tufft, framförallt första dagarna. Nu sista två dagarna börjar det kännas bättre, och jag kommer åka tillbaka. Men det känns innerligt fantastiskt skönt att jag nu skall åka hem o krama om min familj. Som jag har saknat dom.