Varför är svensk vårdpersonal så undervärderad och underbetalad?

Pengar, pengar pengar pengar. Handlar det bara om det?
När man åker till Norge för att arbeta är det utan att skämmas en av de största anledningarna. Lönen. För mig så önskar jag ju att det inte hade varit så ytligt som en ekonomisk fråga. Ni vet den gamla klyshan, man blir inte lycklig av pengar. Och nä det tror inte jag heller att man blir. Mitt mål är inte att bli galet rik och leva lyxliv. Tvärtom. Jag vill jobba så att jag får som en svensk normal lön. Varken mer eller mindre. Och faktum är, att här i Norge så kommer jag upp i det på för mig ca 8 arbetspass. Det innebär att jag helt plötsligt får gåvan av tid. Tid att andas. Tid att vara med min familj, tid att njuta av livet. Hoppa av ekorrhjulet och börja leva igen.
För det är lite så det har känts, jag har inte hunnit med familjen, mig själv, livet.
I Sverige försökte jag arbeta 80%, men vad hjälpte det, jag stressade mellan jobb och barn, såg knappt min man och tänkte ofta, ska det verkligen vara såhär? Jag hinner ju inte andas o kommer hem toktrött och somnar på soffan före barnen.
Det fanns inget utrymme, man kände sig som en maskin. Den här sommaren vet jag knappt hur jag vill minnas. Man var stressad och hade ofta magvärk och ofta tårar i ögonen när man åkte från jobbet. När sedan sommaren var över var man inte längre något värd. Inget hejdå. Bara tyst gå därifrån o känna sig rätt liten. Samtidigt är det att vara barnmorska jag brinner för och vill få arbeta som. Men jag har också ett behov av att få känna att jag är någon, att jag är uppskattad. Inte bara för att jag råkar finnas där och fylla en lucka från en ordinarie personal som har semester. Utan för att jag är jag.

Det må kännas paradoxalt att jag då gör precis det i Norge. Skillnaden är att jag här inte invaggas i en illusion. Jag är en vikarie, en uppskattad och betald sådan. Jag välkomnas med ett glatt leende och får ändå ett varmt leende och uttryck om önskan att jag skall komma tillbaka. 

Jag får ett äkta hejdå. Jag tas för vad jag är. 

Nu fanns det i Sverige helt fantastiska arbetskollegor som stöttade och gav mig det varmaste hejdå. Dom saknar jag innerligt från mitt hjärta. Och dom vet alla vilka dom är. Det ska dom veta. Det är inte mina Goa kollegor jag pratar om. Utan upplägget och hur man som ny vikarie blir en slit o slängvara som kasseras efter en stressig sommar.