Att vända en dag

Somliga dagar i livet så inser man mer än annars hur saligt glad och lyckligt lottad man är.

Vi har alla haft dom där mornarna. Man logga in på kontot den 25e och ser lönen. Och man tänker, gör plågan kort. Riv av plåstret snabbt nu. Man Knappar in räkningarna, blundar och tittar lite mellan fingranra. Jodå, även denna månad höll det.
Nu skall man inte tro att jag har dålig koll på ekonomin och borde anmälas till lyxfällan. Tvärtom, jag har stenkoll och kan plocka fram på kronan inkomst och utgift för de senaste åren.
Men har man valt ett yrke inom vården så har man. Och då blir man inte fet på lönen. Tar man därtill ut lite föräldrapeng och får bidrag för det så blir det märkbart i ekonomin.
När man då som vårdpersonal lägger in ett ord om sin lön så kommer då som på beställning komentaren. Men varför utbildade du dig då till Barnmorska/Sjuksköterska? Visste du inte att lönen var så innan. Varför prioriterade du inte annorlunda?
Ja det kan man undra, hur många gånger har man inte funderat själv?
Men till saken hör att man kan inte bara värdera lön, man måste också välja ett yrke som är hållbart i längden och arbeta med vad man verkligen brinner för.
För min del har det varit att jag sedan barnsben vetat att jag brinner för att arbeta med att hjälpa kvinnor och barn. Rent egoistiskt så mår jag väl av att veta att jag kan göra en insatts och få någon annan att må bättre, känna sig tryggare.
Jahapp, då kommer nästa kommentar.... - Så du offrar dig själv?
Nä det gör jag inte. Jag har valt mitt yrke efter vad jag tror på. Och vad jag även tror på är en vettig utveckling och att stärka vården och dess personal. Att jag ser ett fel innebär inte att jag väljer att gå runt det genom att välja en annan väg eller att acceptera/ ignorera felet och bara låta det fortgå.
Jag anser att det även faller på vårdpersonalens lott att protestera och höja sina röster och säga ifrån när vården blir för tung, när pressen blir för stor, när vi inte hinner med och när lönen inte motsvarar ansvaret och vårdtyngden. Man  kan inte snittsla sig fram och ta den lätta  vägen, man behöver ändå stanna upp och våga ta den krångliga vägen, och även om man gör det. Så får man faktiskt beklaga sig ibland, i väntan på att ansvariga politiker ser vår protest. Man i väntan måste man få pysa ur ventilerna och inte gå som en uppdämd bomb redo att brisera.
Aja, men det va morgonens start med ett snabbt konstaterande att vare sig lönen eller räkningarna ämnade tillföra något positivt till denna dagen. men sen någonstans därefter så vände det.
*pling*
Kollar mailen och en gammal bekant har hört av sig. Minns du mig?... Leendet smyger sig på och det liksom rycker i mungiporna som vill börja sträva uppåt.
10 min senare för jag en helt fantastisk konversation med en kollega på Facebook. Hon lyfter mitt humör till skyarna med sina otroliga person. Värmen sprider sig inombords och morgonens start bleknar snabbt. Det här leendet skall jag behålla hela dagen. Tusen TACK kära vänner. Ni får min dag att stråla ikapp med självaste solen.