Livet med långvarig nervsmärta.

Smärta syns inte utanpå vilket kan vara väldigt svårt att förstå.
Likt en mara om natten river hon i mitt blod.
Slingrar sig upp som en orm längs armarna pressar hårdare och sätter sig på mitt bröst innan hon biter ett stadigt grepp om nacken.
Kampen är lång, jag vrider mig för att komma undan.
När morgonen gryr försöker hon krampaktigt bita sig kvar.
Får inte, vill inte ha dig här, försvinn!
Under leende och hållning döljer jag henne väl.
Göm, visa inte, låt dom inte se vilken mara hon e.
För vad en människa väljer att visa är inte för dig att dömma, kanske jag bara vill glömma.
Bara i mina ord får hon leva fritt.
Smärtan fick aldrig en inbjudan till mitt liv, men hon lever där ändå under ytan.
Hon lever här med mig, men jag väljer att inte visa henne, för jag ÄR INTE smärtan.

Min smärta lever och frodas av kyla och hennes främsta vapen är tröttheten hon ger mig.
Mitt vapen är helt och hållet mentalt, hon lever i mig fysiskt, men det mentala är mitt.
Det kan vara väldigt svårt att förstå.
I vårt land finns många som lever med kronisk smärta. Jag skriver dels för min egen skull, att släppa ut lite frustration här gör att jag kan ägna mig åt orken i livet iställt. Jag skriver även för att jag vet hur skönt det är att känna igen sig i andras texter.
Jag vet hur lätt det är att halka ner i smärtdiket och börja tycka synd om sig själv. Omgivningen frågar hur man mår och den frågan känns omöjlig att svara på.
Man kan få många andra frågor om smärtan. Här är några klassiker.

"-men du ser ju alltid så glad ut?".
Ja? varför får man inte se glad ut om man har ont?
Smärta som räknas i år ger en än större anledning att fokusera på det normala och lyckliga i livet. Att man har ont innebär inte att man förlorar förmågan att le. Tvärtom måste man lära sig prioritera glädje för att orka ha ont.

"men du kan ju träna"
Ja?  Läkaren har varit väldigt tydlig. Skruvarna sitter där dom ska, skadan blir INTE sämre av hård träning. Träning är en av dom få chanser jag har att må bättre. Visst gör det ont ibland att träna. Men glädjen, muskelträningen, endorfinpåslaget gör att jag för en liten stund känner lättnad.

"men du kan ju.... "
Ja, ja och JA, det finns massor jag kan. Tro mig, viljan kan försätta berg.
Det må göra tusan så ont att slå två spikar rätt genom foten, men brinner huset så kommer du ta dig ut ur huset, spikar i fot eller ej.
Det handlar inte om smärta, det handlar om Vilja. Smärtan är till för att brytas med varje medel till buds. Jag bestämmer vad jag kan, inte smärtan. Det är mitt val.
Visst kan jag lägga mig ner, sätta på nackkragen och dyka in i medicinskåpet eller så tänker jag FAN HELLER! och bestämmer att jag kan ändå.

Dom flesta dagarna bestämmer jag att det är jag som vinner kampen. Men smärtan är slug. Eftersom hon aldrig riktigt släpper taget så är det en ständigt pågående kamp. Och att alltid vara i kamp sliter på krafterna, man orkar inte alltid vinna.
Ibland kommer dom där dagarna som jag helst inte vill nämna. Då jag förlorar mentalt. Då jag ligger kvar i sängen med dubbla täcken och ber om att värmen skall slicka nattens onda sår. Då spikmattan tas fram i hopp om endorfinpåslag för att orka upp ur sängen. Då Tensaparaten går varm och jag sneglar mot medicinskåpets mörkaste hörn.
Dom dagarna finns också. Men ju färre dom får bli, desto större är min vinst.

Så nästa gång någon undrar om jag mår bra, kommer jag svara, absolut, livet är fantastiskt.
För det finns oändligt att glädjas åt.
Jag får bo i himmelriket på jorden, i ett mysigt hus med tre underbara barn en fantastisk man en söt busig hund. Har den bästa arbetsplatsen med så fina kollegor man bara kan drömma om. Jag får träna och skratta. Jag har mat på bordet och huslån att betala.
Solen går upp i morgon också och livet leker. Jag har förmånen att välja mitt liv. Jag kan fortsätta i oändlighet. Jag har allt jag kan önska och mer därtill. Så vad har jag att klaga på?
Maran fortsätter vråla ilkset under ytan, men henne ska vi inte mata.