SAD

SAD Seasonal affektive dissorder. Eller årstidsbetingad depression.
Själv kallar jag det kort o gott för höststress.
SAD kommer från att vi påverkas av årstiderna och främst ljuset som kommer och går. Omställningen mellan att ha tillgång till mycket ljus och lite ljus. Hos oss här i norden är det väldigt påtagligt både höst o vår.
Att nu sommaren börjar lida mot sitt slut märks tydligt. Dagarna är kortare, värmen (som inte ens riktigt infann sig iår) flyr sakta men säkert. De långbenta spindlarna börjar klättra in i husen, folk återvänder till sina jobb och skola och höststressen börjar fatta sitt fasta grepp runt vardagen.
Höststressen beror ju på vår miljö, men i den ingår ju även den miljö vi skapar. Alla "måsten" omkring oss. Och på något sätt så hopar sig även dessa nu när hösten analkas.
Själv funderar jag mycket på hur vardagen skall gå ihop framöver.
Jag har ju som bekant 3 barn.
9åringen som nu börjar 3an och börjar bli mer och mer självständig, men som ändå behöver sin mor mer och mer. Kanske inte så mycket för det praktiska i kläder, mat, tandborstning och alla sådana behov, men för livets frågor och som en varm famn att krypa upp i när man inte orkar vara sådär stor en stund.
6 (snart 7) åringen som har sina speciella behov. Han fick ju i våras två diagnoser och kampen för att ge honom vad han behöver och har rätt till tog hårt på mina krafter. Men nu har han äntligen hjälpens kvarnar börjat mala. Han har gått första veckan på sin nya skola och trivs än så länge ypperligt. Skolan ligger en bit bort, och med hans behov så innebär det skoltaxi. Och det i sig gör att vardagen blir både lättare och mindre flexibel.
Taxin har fasta tider och kommunen kräver sammordning av taxin. Vilket innebär att man kan inte riktigt själv välja vilka tider man behöver utan får rätta sig i ledet.
I vårt fall innebär det att sonen kommer hem ca 16.15. Själv slutar jag skolan inne i stan kl 16.00 och har över en timmes resväg. Detta innebär att jag dagligen måste planera för att missa ca 1,5 timme av min skolgång. Med en bil och två heltider så blir det svårt.
Jag sitter o sliter mitt hår och ligger vaken på nätterna ibland och funderar. HUR skall detta gå?
På något sätt måste det gå.
Men din man då säger ni som inte känner mig väl.
Jodå, han är en underbar klippa som ofta gör mer än sin del. Men han har längre resväg än mig. Och när jag studerar så måste någon bära familjens ekonomi. Med 5 individer i familjen kan man inte tulla hur mycket som helst på dagarna för den som uppbär lönen. Visst hjälps vi åt så gott det går och avlastar varandra. Men att säga att det inte är mer än tufft att få ihop schemat vore en lögn.
Sedan kommer vi till minstingen i gänget, vår härliga 1åring som just nu är upptagen med att utforska sin omgivning och riva och plocka isär allt  han kommer över.
Han skall skolas in på dagis. Tyvärr fick jag inte gehör för mina önskemål om inskolningsstart, så det har resulterat i att vi har bara 1 vecka på oss att skola in honom till heltid. Säg det mammahjärta som inte brister av att gå från att gosa med sin bebis hela dagarna lång till att få lämna honom hela dagarna lång på bara en vecka.
Är människan verkligen skapt för alla denna vardagsstress och detta pusslande?
Detta är bara vad som skall lösas inom närsta 14 dagarna...

Men livet rullar på, och på något sätt kommer allt att lösa sig. Det gör det ju alltid som bekant. Så jag grabbar burken med omeprazol och försöker tänka frammåt...