Lita på en mors magkänsla

För drygt 11 år sedan låg min äldsta dotter i magen. Det va en speciell tid på många sätt.
Jag genomgick graviditeten som satte mig på hårda prov. Jag blev sjukskriven i v.5 pga kräkningar och dessa fortsatte in hela vägen till förlossningen. Dåliga levervärden, fri vätska runt vänster njure som låg o tryckte upp mot hjärtat. gick upp 33kg, karpaltunnelsyndrom, galen graviditetsklåda, svimmningar, yrsel, foglossnings.... ja ni vet... men det var ändå inte det värsta.
Det värsta började någon gång v.25-26 när jag hamnade på akuten och man samtidigt av en slump hittade att dottern i magen hade en hjärtarrytmi. Här började en galen cirkus med besök på vanliga mvc en gång i veckan, specialistmvc en gång i veckan och Astrid Lindgren för besök hos en hjärtspecialist nästan lika ofta. fick göra någon stans runt 20-30 ultraljud (tappade räkningen). Fick inte föda vart och hur jag ville. Utan det skulle prompt ske på KS planerat med en barnläkare närvarande. Sen var dom så bussiga att dom la på mig att välja det jag inte ville välja. Dom kunde nämligen inte avgöra hur dottern i magen skulle påverkas av en förlossning, så jag fick valet mellan kejsarsnitt eller normal födsel med snittberedskap. Tack för den, så om något skulle hända så var det mitt fel som valde fel?
Jag valde i allafall efter många veckors vånda att föda normalt med snittberedskap och det gick ju faktiskt rätt bra om vi från ser några andra tabbar med en EDA som jag inte borde fått och larmet när hela styrkan rusar in för hjärthjuden rasade i botten och hur en dom står där i klunga och ska dra ut henne med klocka medans en annan kvinna hänger sig över min mage och väser åt mig (som naturligtvs fick panik) att du är 22 år, skärp dig. återigen. Tack för den ödmjukheten *Ironi*...
Men ut kom en strålande vacker tös på stadigt 4075g till sina 54 cm och 38 i hattmått (tack dotter för det).
Barnläkaren på plats gjorde en första bedömning och jag fick snart dottern till mig som låg där och plirade mot mig på min vänstra arm och undrade vart i tusan hon hamnat, sen låg hon bara där och tittade upp mot mig och allt annat försvann liksom i en dimma.
Tiden gick och jag som mor kunde ju inte riktigt släppa detta med hennes hjärta. När det varit något under åren så har oron funnits där och gång på gång har jag frågat barnläkarna, skall man inte följa upp, kan inte hennes trötthet, yrsel, oro, magvärk (eller vad det varit), hänga ihop med hjärtat, ska man inte följa upp.
Men som mor är man ganska slätstruken ändå i vården och gång efter gång avviftas man med, nädå,, det där är kollat, sånt växer bort. Iiiiiiingen fara...
Men så för ett tag sedan så började det komma igen. dottern mådde dåligt i skolan. Fick hjärtklappning, segade ner och mådde inte bra. fick ett par gånger ligga hos skolsyster som hittade puls på både 110 och 130 efter vila. Nu började skolan dra öronen åt sig och en remiss skickades till Astrid Lindgrens barnsjukhus.
Under ett par månaders tid har en gedigen utredningen gjorts med ArbetsEKG, 24h-EKG mm. Vi fick sedan ett brev hem. Inte det vanliga allt ser fint ut, välkommen åter vid besvär, utan denna gången en återbesöks tid till en hjärtspecialist.
Nu på morgonen var vi där, ett nytt EKG togs och denna gång ett ultraljud. Ett riktat ultrajud, ungefär som det man höll på med gång efter annan när hon låg i min mage för drygt 11 år sedan.
Läkaren är så mjuk pedagogisk och fantastisk som bara en riktigt erfaren och ödmjuk barnläkare kan förväntas vara. Hon ritar och visar dottern. Och själv förs jag genast 11 år tillbaka i tiden. Samma ord som jag hörde för 11 år sedan hör jag igen.
"-Titta här, här finns förmaken och kamrarna och där sitter impulsen som styr hjärtat och här mellan i väggen mellan förmaken och kamrarna så har du en extra impuls sm konkurerar".
Hon rekommenderar en frysbehandling där man går in i hjärtat och fryser bort dessa extra impulser.
Jag ställer frågan som bränner på min tunga. Är detta samma, har hon haft detta hela tiden.
"-Ja, troligen."
En suck inom mig, av både lättnad och frustration. Jag har ju vetat, som mor vet man. Skönt o veta vad det är och samtidigt så frustrerande att man känner att man vetat och fått oroa sig utan att bli lyssnad på. Fy vad jag är klyven till vården.
Efter en stunds samtal så känns det i allafall bättre. Vad dottern har är visserligen obehagligt, men inte farligt. Det kan bli mer besvärligt i vuxen ålder om hon skulle få ytterligare problem med hjärtat, så det är ändå rekomenderat att göra operationen. Men det är absolut ingen brådska. Obehagligt men ofarligt. Vi kan lungt avvakta och se hur mycket besvär dottern har.
Dottern tycker ju såklart att detta känns lagom roligt fasten läkaren i fråga beskriver med största silkesvantar hur enkel och mild denna operation är. Men vad som i vården är en liten enkel rutinoperation är för en 11åring ändå oändligt stort. Och som mor, särskilt med ändå insikt i mycket av vården, även om just hjärtoperationer på barn inte är något jag sett eller närmat mig. Så förstår jag ju läkaren i den operation hon beskriver som väldigt beskedlig. Men samtidigt sitter jag här på dubbla stolar jag vet både för mycket och för lite och skall samtidigt förhålla mig till att vara mor med alla de känslorna. Hade det varit någon annan hade jag lätt kunnat sätta på mig vårdrollen och tänka att det är en så liten lätt operation, iiiingen fara. Men som mor tänker jag... Ska du in i mitt barns hjärta? Är du galen?
Vi har ju tack och lov ingen brådska så uppföljningen om ett par år om inget förändras.
Men allt detta får mig ändå att tänka och hålla kvar vid min tro,,, lita på en mors magkänsla. Hon vet!