Vem äger ditt liv?

Har du funderat närmre på den frågan?
Det liv du lever här och nu idag.
Vems ansvar är det? Vems förtjänst? Vems upplevelse? Vems tid?
Vems liv lever du?

Har du någon gång googlat ekorrhjul, downshiftning eller sett drömskt på svt´s dokumentärserie familjer på äventyr.

När jag idag öppnar mailen får jag en plågsam påminnelse om hur viktigt det är att just välja.
Som barnmorska i vården innebär nämligen inte semester en säker trygg och lugn ack så välbehövlig avkoppling.
Semestrar kan rivas upp och beordran kan hänga där över axeln.
Vårdförbundet går via mail ut och informerar.
Smaka på ordet, beordran. Vad din arbetsgivare behöver är viktigare än vad du själv vill, kan och förmår. Man kan inte säga nej till en beordran.
Beordran bör enligt vårdförbundet ske på en beordringsblanket. Själv har jag aldrig ens sett en sån blankett.
Att stå där och begära skriftlig beordran är inte lätt. Man möts av sura blickar, svidande kritik och chefer/kollegor som anser att nu är det din tur, sluta krångla.
Förhandla om lön säger vårdförbundet. Hur många nyfärdiga sönderstressade barnmorskor på vikariat med hopp om att någon gång kunna få en fast tjänst kommer förmå sig att stå upp och rakryggat säga att jag gör inte det här utan rimmlig ersättning.
Nej tack o bock, säger någon att man ska jobba så gör man ju det när man hoppas vara den som får erbjudande om en fast tjänst till hösten.

Jag kan bara ärligt säga att jag är så innerligt glad att jag numera står utanför detta.
Jag behöver inte be om ursäkt om mina barn är sjuka, jag behöver inte känna mig skyldig för att jag inte vill offra min och familjens jul med pinsamt låg ersättning för detta. Jag behöver inte kolla på mobilen på semestern och undvika att svara. Fundera på om man ska ljuga och säga att man druckit ett glas vin fasten man i princip är nykterist.

Jag äger numera mitt liv. Inte arbetsgivaren eller Luther på axeln. Jag! Och jag tänker inte be om ursäkt för det.